Olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

När jag flyttade in i mitt rum hade jag ingen aning om att min landlady, en excentrisk dam i 70-årsåldern, skulle flytta iväg till Thailand över vintern. ”I’ll see you in April, love!” sa hon och lämnade mig ensam i ett fyravåningshus från helvetet.

Jag har skrivit tidigare om hur huset har en själ. Behöver nog inte upprepa mig på den fronten, men som sagt så tog det mig ett tag att bli vän med väggarna, innan porträtten slutade ge mig fientliga blickar.

Jag gjorde mig hemmastadd, köpte värmeljus och filtar (så som man gör).

”Det här blir bra” sa jag muntert. Jag var glad över att ha stannat, kände mig stark på något sätt – klart jag skulle bo i London. Ensam! Stor tjej nu. Fast besluten om att stanna i alla fall till sommaren började jag settle in och allt gick utmärkt fram till ungefär mitten av januari då värmen plötsligt stängdes av.

För er som inte har bott i London kommer här den första insikten man snabbt måste ta in: trots att vädret knappast förändrats sedan staden byggdes är nästan inga fönster byggda för kylan. Det är liksom inte tal om att gå omkring halvt avklädd inomhus, som man kan göra i Sverige; det blir snabbt iskallt, och du måste själv oftast stå för elräkningarna, så ibland får man helt enkelt välja om man vill äta mat eller inte frysa ihjäl för månaden. Och när jag menar att det blir kallt så menar jag fucking Arktiskt - kylan tränger sig in i märgen på en och försvinner inte, inte ens under täckena, inte efter en varm dusch, ingenting. Konstant där. Det första du bör göra när du flyttar till London är att investera i en redig värmefilt.

I ett mail skrev min landlady att någon skulle komma och titta på elementen om sisådär tre veckor. Jag stirrade misstroget på mailet. Tre veckor?

Sov med dubbla duntäcken och höll ändå på att gå under av kylan. Ungefär en vecka in listade jag ut att om jag tog in vattenkokaren i mitt rum och öppnade locket så fortsatte vattnet att koka utan att själva kokaren stängdes av.

Och så kom det sig att jag, de resterande två veckorna utan värme, levde i en mindre ångbastu med vattenkokaren ständigt igång. Höll händerna över det kokande vattnet som om det vara en brasa. Fönstren i mitt rum var konstant immiga, gardinerna var fuktiga – men jag var varm.

Jag kände mig segerviss. Satt där i sängen i mitt minimala, knarriga rum med lutande golv och handfat vid fotändan av sängen (?) och kisade genom ångan från vattenkokaren och tänkte mig tar ni inte så lätt. Bättre kan ni.


Här har vi mitt rum. Ser ni vattenkokaren under nattygsbordet? Lifesaver.

Sedan kom nästa problem och det var ju såklart vänner. Jag pluggade distans. Jag hade flyttat till stan med en pojkvän som det tog slut med. Kände ingen. Ingen!

Jag har alltid varit omgiven av vänner, varit en del av ett sammanhang, så jag visste liksom inte hur svårt det var att faktiskt skaffa nya. Folk hade alltid bara varit där. Men nu, nu var jag tvungen att aktivt gå ut och leta upp människor?

Jag satt i sängen med halsduken virad om axlarna och huden droppande av kondens och funderade. Var hittar jag vänner?

Jag googlade. Hamnade på något slags community-nätverk för pensionärer. Undrade om jag kunde chilla där som volontär. Dricka kaffe med 80-åringar. Ändå mysigt?

Smällde ihop laptopen.

”Skärp dig” sa jag. ”Börjar jag inte bli lite knäpp nu?”

Porträtten nickade.

”Visste det” muttrade jag.

Jag började gå ut ensam. Satt på pubar och läste, åt middag, tog en öl, skrev, tittade på folk. Jag har alltid älskat att gå ut själv. Redan som 16-åring i Paris gick jag på Vivaldi-konserter live och grät till olika klassiska stycken innan jag satte mig på en restaurang och åt middag och läste en bok. Så jag började göra samma sak i London, och upptäckte på så sätt staden ensam om kvällarna. Det ska jag säga, jag har träffat så många mäkrliga, fantastiska männiksor. En av dem var en äldre man, säkert 70 - George kan vi kalla honom - som såg mig sitta och läsa på en pub nära mig.

"You must be fun at parties" ropade han från andra sidan baren.

Jag tittade upp. Han satt med ett gäng killar i alla åldrar och med olika, distinkta utseenden; vissa långhåriga och utmärglade, andra med tjockt glansigt hår, klädda i dyra skjortor och tjocka glasögon.

Vi hände det gänget den kvällen och en annan gång stötte jag på dem igen och vi gick hem till honom och drack vin. När jag steg in genom dörren tills hans lägenhet för första gången kunde jag inte låta bli att dra efter andan. "Du vänjer dig" sa den långhåriga och sparkade av skorna

"Det är inte så illa som det ser ut" sa George.

Den långhåriga skrattade: "Det är precis så illa som det ser ut, gubbe"

Varenda yta, vartenda hörn, varje bord och stol och hylla var fullkomligt överbelamrade av saker. Böcker, skivor – vinylskivor, det måste ha varit hundratals – filmer, tavlor. Det var som om hela British library och British museum hade tömt sitt lager i hans vardagsrum.

"Jag kan inte skiljas från saker" sa han enkelt och så var det inte mer med det.

"Får jag ta en bild?" frågade jag.

Han skrattade: "Du frågar så mycket. Kör på" Jag tog en bild. Killen med tjocka glasögon tog telefonen ifrån mig:

"Ställ dig där, så tar jag en på dig".

Vad olycklig jag ser ut. Det var jag inte - inte just då.


Vi var vänner ett tag. Satt många kvällar hemma hos honom i hans lägenhet och drack vin med hans kompisar från stammisbaren. Han bjöd ofta på rattatouille. Ibland kom hans inneboende upp från källaren och sa hej. Hon var en mager, polsk kvinna som stirrade på mig med en sådan bottenlös indifferens att jag var övertygad om hon var stenhög på morfin.

De kvällarna hos honom, eller på den baren, samlades alla i olika åldrar, från olika bakgrunder, med olika åsikter, av den enda anledningen att vi kunde vara ensamma tillsammans. Vi hade inte varandras nummer. Vi bestämde oss aldrig för att ses. Vi gick bara till baren och väntade in varandra. Förr eller senare kom någon inramlades, och då delade man en öl och pratade om allt möjligt. Det var dock aldrig småprat – man kastades direkt in i de märkligaste, hetsigaste diskussionerna – Vietnam, Brexit, transfobi, skönhet.

I ett par timmar om nätterna, när rimliga människor låg i sängen och drack te eller kröp ihop bredvid sin partner, så satt vi och slog ihjäl det värsta av ensamheten tillsammans. Vi visste att det var det enda som band oss samman. Vi hade varandra för att vi var livrädda för tystnaden.

Myckel väl så slutade glasögonen en dag dyka upp. "Var är Daniel?" frågade jag. "Han har träffat en kille" sa George.

Vi vinkade av honom med en slags melakolisk glädje – glada över att han inte längre behövde döva ensamheten, utan kunde ägna nattens timmar åt att krypa ihop bredvid honom.


Till slut träffade jag ändå Frida och Joanna, genom bloggen – båda hörde av sig och när vi väl började prata insåg vi att vi bodde i samma kvarter. Kände mig som barnen i bullerbyn när jag sprang mellan dem båda, knackade på fönster, handlade mat tillsammans. Utan dem vet jag inte riktigt hur jag skulle pallat, för vid den tiden höll jag också på att bli galen av huset.

Den historien involverar en mus och den tar vi en annan gång.

  • Olivia Hagéus

Jag har haft min fair share av sömnlösa nätter och det kan ju vara något av det värsta som finns, det där att ligga uppe och känna hur tiden går och hur gryningen närmar sig. Mina sömnsvårigheter kommer ofta kryddade med panikångest (som om det liksom inte räckte?). Oftast vet jag redan när jag lägger mig i sängen att det kommer gå åt helvete. Hade en sådan episod igår. Låg med rusande hjärta och värkande armar och ba japp det är en hjärtattack. Andra gånger har jag fått för mig att jag fått en blodpropp. Jag vet inte hur många bilder på mina ben jag har på min telefon, tagna klockan 03.45, när jag försöker avgöra om ena är svullet eller inte.


Men eftersom detta händer en eller två gånger i månaden har jag blivit ganska bra på att hantera det. Tänkte därför dela med mig av mina små tricks, med förhoppningen om att det kanske kan hjälpa någon annan. Detta är för alla; oavsett om du ligger på grund av ångest, droger, stress, mentala problem you name it.




1. Acceptera panikkänslorna

Personligen har jag märkt att min panik stegras när jag börjar känna av kroppen. Alltså, om jag börjar tänka på hur hjärtat känns, hur benen känns, hur trycket över bröstkorgen känns, så blir jag helt plötsligt övertygad om att jag håller på att dö. Vilket, såklart, leder till ännu högre puls. Istället har jag försökt att bara låta första känslan av panik skölja över mig. För regel nummer ett när du har panikångest är denna: du kommer inte dö. Det är inte så lätt att dö som man tror, som min kära styvfar sa till mig en gång med all sin läkarauktoritet. Det är liksom inte rimligt att vara ung, frisk, och ligga i sängen och helt plötsligt bara dö. Så om man bara utgår från det kan man låta paniken skölja över en. Oftast blir jag lugnad av att känna hur den når sin absoluta topp och precis när man tror att det kommer bli värre så lugnar det ner sig. Man når aldrig den där hjärtattacken.

Det är som att syna en bluff.


2. Acceptera sömnlösheten

Detta är kanske svårare om du har ett jobb eller en tidig lektion eller något. Men jag brukar bara mentalt ge mig själv all den tid jag behöver för att ta mig igenom detta. Tänka att ja, nu är ju klockan snart fem på morgonen men det är lugnt, jag ställer in allt och så sover jag. Eller: det kommer bli en jävligt jobbig dag imorgon men det kommer funka. Det är bara en enda dag av mitt liv. Ofta är det själva stressen över att man inte kan sova som gör att man inte kan sova (på samma briljanta sätt som panikångest ibland ger samma symptom som en hjärtattack. Ibland känns darwinismen som ett skämt). Så ge dig själv tillåtelse att ge upp, läs en bok och tänk att det här är egentligen inte så farligt som det känns just nu.



3. "Sleep with me"

Här har vi det mest konkreta och det mest effektiva tipset. Jag hittade den här podcasten när jag bodde i London och frenetiskt sökte omkring efter tips på hur man somnar och den har räddat så många nätter. Killen som pratar är för det första så himla trygg, snäll och liksom öppen: han börjar ofta avsnitten med att säga saker som ”there’s no pressure in falling asleep, I’m just here to keep you company” vilken genast tar bort en stor del av min stress. Sedan berättar han bed time stories, och alltså jag fattar inte hur han gör det, men alla berättelser är tillräckligt intressanta för att det inte ska vara skitsnack, men tillräckligt invecklade för att man inte ska koncentrera sig och hålla sig vaken. Jag har lyssnat på säkert 40 avsnitt och jag minns inte en enda detalj av historierna han berättar. Ingenting! Man bara vaggas in i sagan och utan att man vet ordet av dåsar man bort. Finns på Spotify och Podcaster.

4. Räkna baklänges

Detta började jag också med i London. Om du inte kan sova för att tankarna snurrar och håller dig uppe, räkna baklänges från 300. Ett andetag är en siffra, och regeln är att du måste börja om från början om du räknar fel. Jag brukar tänka att om jag klarar att räkna ner till noll utan att göra något misstag så är jag faktiskt för pigg för att sova. Har aldrig klarat mig till noll dock.


5. Onlineforum

Har suttit otaliga nätter och känt mig så ensam att det känns som om det slagit lock för öronen, och då har onlineforum på typ Reddit hjälpt mig. Att läsa inlägg från andra som är uppe precis som en själv brukar få mig att känna mig som en del av ett litet hemligt nätverk. Hjälper definitivt mot ensamheten.


Det var allt för mig. Om ni har några tips får ni gärna kommentera!!

  • Olivia Hagéus

Det här tänkte jag på. Eller, det här har jag ofta tänkt på, sedan jag flyttade till London. Ju mer jag började skriva på engelska desto sämre blev jag på att skriva på svenska. Det var som att jag gav bort en färdighet till förmån för en annan. Säger man ens färdighet? Tänker på skill. Ni fattar.


I somras. Då! Då träffade jag ju Axel, och helt plötsligt växlades det mellan tre språk istället för två. Slutade med att jag pratade franska till Stella, svenska till Axel och ja engelska till mamma. Som sagt: kunde inte formulera en enda sammanhängande mening.


Jag sitter hur som helst i solen och läser om .... narcissism. Eller Freuds tankar om narcissism. Vi ska försöka ta oss till Stockholm nu i helgen, ska bli spännande att se hur vardagen är i Sverige. Var så sugen på att skriva på facebook typ "hemma!! ser fram emot att träffa alla <3 fest någon" men blir lite konflikträdd. Fan folk är så jävla aggressiva i dessa tider? Såg en facebookpost om en tjej här i Frankrike som hade blivit tillsagd för att hon hoppat hopprep utanför sin port och någon kommenterade JA MEN VAFAN SKA DU HOPPA HOPPREP FÖR FATTAR DU INTE DE E SÅNA SOM DU SOM BIDR-


Folk är så taggade på detta att de vibrerar av längtan att få peka finger åt andra. Gud, vad obehagliga jag tycker dom är. De har så mycket känslor som spiller över. Vill smyga ner en xanax i deras kaffe eller vad dom nu dricker, kanske 'silverte' som deras horoskop rekommenderat att de ska inhalera en gång som dagen. Nej nu spårar jag ur lite. Vi hörs sen