När jag flyttade in i mitt rum hade jag ingen aning om att min landlady, en excentrisk dam i 70-årsåldern, skulle flytta iväg till Thailand över vintern. ”I’ll see you in April, love!” sa hon och lämnade mig ensam i ett fyravåningshus från helvetet.
Jag har skrivit tidigare om hur huset har en själ. Behöver nog inte upprepa mig på den fronten, men som sagt så tog det mig ett tag att bli vän med väggarna, innan porträtten slutade ge mig fientliga blickar.
Jag gjorde mig hemmastadd, köpte värmeljus och filtar (så som man gör).
”Det här blir bra” sa jag muntert. Jag var glad över att ha stannat, kände mig stark på något sätt – klart jag skulle bo i London. Ensam! Stor tjej nu. Fast besluten om att stanna i alla fall till sommaren började jag settle in och allt gick utmärkt fram till ungefär mitten av januari då värmen plötsligt stängdes av.
För er som inte har bott i London kommer här den första insikten man snabbt måste ta in: trots att vädret knappast förändrats sedan staden byggdes är nästan inga fönster byggda för kylan. Det är liksom inte tal om att gå omkring halvt avklädd inomhus, som man kan göra i Sverige; det blir snabbt iskallt, och du måste själv oftast stå för elräkningarna, så ibland får man helt enkelt välja om man vill äta mat eller inte frysa ihjäl för månaden. Och när jag menar att det blir kallt så menar jag fucking Arktiskt - kylan tränger sig in i märgen på en och försvinner inte, inte ens under täckena, inte efter en varm dusch, ingenting. Konstant där. Det första du bör göra när du flyttar till London är att investera i en redig värmefilt.
I ett mail skrev min landlady att någon skulle komma och titta på elementen om sisådär tre veckor. Jag stirrade misstroget på mailet. Tre veckor?
Sov med dubbla duntäcken och höll ändå på att gå under av kylan. Ungefär en vecka in listade jag ut att om jag tog in vattenkokaren i mitt rum och öppnade locket så fortsatte vattnet att koka utan att själva kokaren stängdes av.
Och så kom det sig att jag, de resterande två veckorna utan värme, levde i en mindre ångbastu med vattenkokaren ständigt igång. Höll händerna över det kokande vattnet som om det vara en brasa. Fönstren i mitt rum var konstant immiga, gardinerna var fuktiga – men jag var varm.
Jag kände mig segerviss. Satt där i sängen i mitt minimala, knarriga rum med lutande golv och handfat vid fotändan av sängen (?) och kisade genom ångan från vattenkokaren och tänkte mig tar ni inte så lätt. Bättre kan ni.
Här har vi mitt rum. Ser ni vattenkokaren under nattygsbordet? Lifesaver.
Sedan kom nästa problem och det var ju såklart vänner. Jag pluggade distans. Jag hade flyttat till stan med en pojkvän som det tog slut med. Kände ingen. Ingen!
Jag har alltid varit omgiven av vänner, varit en del av ett sammanhang, så jag visste liksom inte hur svårt det var att faktiskt skaffa nya. Folk hade alltid bara varit där. Men nu, nu var jag tvungen att aktivt gå ut och leta upp människor?
Jag satt i sängen med halsduken virad om axlarna och huden droppande av kondens och funderade. Var hittar jag vänner?
Jag googlade. Hamnade på något slags community-nätverk för pensionärer. Undrade om jag kunde chilla där som volontär. Dricka kaffe med 80-åringar. Ändå mysigt?
Smällde ihop laptopen.
”Skärp dig” sa jag. ”Börjar jag inte bli lite knäpp nu?”
Porträtten nickade.
”Visste det” muttrade jag.
Jag började gå ut ensam. Satt på pubar och läste, åt middag, tog en öl, skrev, tittade på folk. Jag har alltid älskat att gå ut själv. Redan som 16-åring i Paris gick jag på Vivaldi-konserter live och grät till olika klassiska stycken innan jag satte mig på en restaurang och åt middag och läste en bok. Så jag började göra samma sak i London, och upptäckte på så sätt staden ensam om kvällarna. Det ska jag säga, jag har träffat så många mäkrliga, fantastiska männiksor. En av dem var en äldre man, säkert 70 - George kan vi kalla honom - som såg mig sitta och läsa på en pub nära mig.
"You must be fun at parties" ropade han från andra sidan baren.
Jag tittade upp. Han satt med ett gäng killar i alla åldrar och med olika, distinkta utseenden; vissa långhåriga och utmärglade, andra med tjockt glansigt hår, klädda i dyra skjortor och tjocka glasögon.
Vi hände det gänget den kvällen och en annan gång stötte jag på dem igen och vi gick hem till honom och drack vin. När jag steg in genom dörren tills hans lägenhet för första gången kunde jag inte låta bli att dra efter andan. "Du vänjer dig" sa den långhåriga och sparkade av skorna
"Det är inte så illa som det ser ut" sa George.
Den långhåriga skrattade: "Det är precis så illa som det ser ut, gubbe"
Varenda yta, vartenda hörn, varje bord och stol och hylla var fullkomligt överbelamrade av saker. Böcker, skivor – vinylskivor, det måste ha varit hundratals – filmer, tavlor. Det var som om hela British library och British museum hade tömt sitt lager i hans vardagsrum.
"Jag kan inte skiljas från saker" sa han enkelt och så var det inte mer med det.
"Får jag ta en bild?" frågade jag.
Han skrattade: "Du frågar så mycket. Kör på" Jag tog en bild. Killen med tjocka glasögon tog telefonen ifrån mig:
"Ställ dig där, så tar jag en på dig".
Vad olycklig jag ser ut. Det var jag inte - inte just då.
Vi var vänner ett tag. Satt många kvällar hemma hos honom i hans lägenhet och drack vin med hans kompisar från stammisbaren. Han bjöd ofta på rattatouille. Ibland kom hans inneboende upp från källaren och sa hej. Hon var en mager, polsk kvinna som stirrade på mig med en sådan bottenlös indifferens att jag var övertygad om hon var stenhög på morfin.
De kvällarna hos honom, eller på den baren, samlades alla i olika åldrar, från olika bakgrunder, med olika åsikter, av den enda anledningen att vi kunde vara ensamma tillsammans. Vi hade inte varandras nummer. Vi bestämde oss aldrig för att ses. Vi gick bara till baren och väntade in varandra. Förr eller senare kom någon inramlades, och då delade man en öl och pratade om allt möjligt. Det var dock aldrig småprat – man kastades direkt in i de märkligaste, hetsigaste diskussionerna – Vietnam, Brexit, transfobi, skönhet.
I ett par timmar om nätterna, när rimliga människor låg i sängen och drack te eller kröp ihop bredvid sin partner, så satt vi och slog ihjäl det värsta av ensamheten tillsammans. Vi visste att det var det enda som band oss samman. Vi hade varandra för att vi var livrädda för tystnaden.
Myckel väl så slutade glasögonen en dag dyka upp. "Var är Daniel?" frågade jag. "Han har träffat en kille" sa George.
Vi vinkade av honom med en slags melakolisk glädje – glada över att han inte längre behövde döva ensamheten, utan kunde ägna nattens timmar åt att krypa ihop bredvid honom.
Till slut träffade jag ändå Frida och Joanna, genom bloggen – båda hörde av sig och när vi väl började prata insåg vi att vi bodde i samma kvarter. Kände mig som barnen i bullerbyn när jag sprang mellan dem båda, knackade på fönster, handlade mat tillsammans. Utan dem vet jag inte riktigt hur jag skulle pallat, för vid den tiden höll jag också på att bli galen av huset.
Den historien involverar en mus och den tar vi en annan gång.