Jag sitter i mitt rum hela kvällen. I ett slags vakuum; Gatwick har drabbats av något slags nödläge, drönare som cirkulerar i luftrummet, flygplatsen står stilla och 110.000 människor är strandade. Jag uppdaterar informationen var 30:e sekund medan jag kollar på en serie. Flyget till Nice går klockan 07.25 imorgon vilket betyder att jag måste gå upp klockan 04 om jag ska hinna med det, men just nu vet jag inte om det kommer bli av.
Jag öppnar en flaska vin klockan halv sex, äter middag och fortsätter sippa på vinet till serien. Tar några extra Ritalin, packar halvhjärtat ner lite kläder i kabinväskan så att jag är redo om det skulle vara så att jag åker.
Några extra tabletter. Sätter på nyheterna för att höra någons röst, röker en cigarett i ösregnet och känner en sådan lättnad inför London. Det är inte samma djupa kärlek som jag har för Paris, mer en samhörighet i anonymiteten. Jag dippar och drunknar i ångest men utanför min dörr håller en hel stad igång. Miljontals människor sysselsätter sig varenda timme på dygnet. Miljontals unga dricker en flaska vin och snortar en lina och ligger på sovrumsgolvet med fötterna lutade mot sängen klockan 03.43 utan en aning om varför de är som de är. Alla är ensamma i den här staden: vi är alla här tillsammans.