Olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Jag kliver av vid Shepherds Bush station. Det är typiskt London-väder idag: grå himmel, lätt duggregn. När jag bodde här första tiden gladdes jag åt att det åtminstone aldrig blev sådär iskallt utomhus som det blir i Sverige på vintern, ni vet, när man går ut genom dörren och kroppen ställer in så på överlevnadsläge. Men efter ett tag började jag istället förundras, och sedan förfäras, över gråheten som lägger sig som ett lock över stan: det är alltid samma typ av grå, oavsett om klockan är fem på morgonen eller fem på eftermiddag. Samma milda, färglösa ljus. Ett vakuum, ett slags evigt mittemellan: aldrig riktigt ljust, aldrig riktigt mörkt.



Bush Theatre, där jag brukar sitta och plugga om dagarna, öppnar numera vid 14 på eftermiddagn. Stod utanför grindarna klockan 13.49 och väntade in personalen. Två luggslitna män stod precis utanför porten med stora högtalare och spelar live-musik. Jag stannar till, precis som en del andra förbipasserande, och lyssnar på deras reggae. En kille i någon slags neongrön byggväst börjar dansa. Jag undrar om han är i tjänst: vid ett tillfälle ser jag honom fiska upp en liten vodkaflaska ur fickan och ta en klunk. En kvinna med käpp börjar veva med armarna. En mamma med fyra kassar i ena handen och en fyraåring i den andra stannar och hennes trötta ansikte mjukar.


Grindarna slogs upp och jag gick in. Satte mig vid mitt vanliga bord. Beställde in en grönsakssoppa för fyrtio kronor för att värma mig. Ni ser ovan! Om du är student i London kan jag varmt rekommendera detta ställe. Extremt billigt och nice personal. Och nu sitter jag här, och ska fortsätta med mitt lilla arbete.


Ville bara dela med mig av den lilla skärvan.

  • Olivia Hagéus

Jävla trams detta. Börjar bli så less. Mamma sa en intressant grej här om veckan (kan ha varit igår?): folks åsikter om viruset liknar Amerikanska familjers republikan/demokrat-mentalitet. Det är liksom en del av ens person, vad man har för åsikt om hanteringen av krisen. "Jag och min familj tycker...". Om ni förstår vad jag menar.


Igår såg vi Macrons fjärde tal till nationen. Karantänen förlängs till 11 maj. Nog, tyckte vi, så nu ska vi försöka ta oss till Stockholm. Framförallt för att min andra lillasyster är där själv; skönt att inte ha familjen splittrad över halva Europa. Jag är för övrigt rätt säker på att jag redan haft viruset. Både jag och Axel kom hem från London med mild feber och hosta. Macron avslutade talet, som vanligt, med en varm och stolt blick in i kameran: Vive la Republique. Vive la France. Men den här gången tror jag inte orden landade lika djupt hos folk.


Hur som. Har inget att skriva. Suttit ute på altanen hela dagen och läst om sambandet mellan narcissism och homosexualitet. Kärleksobjekt. Osv. Det är mer intressant än vad det låter; läser litteratur och psykologi denna termin så får syssla en del med psykoanalys och grejer. Förutom den kursen läser jag engelska - såg att någon frågade.


Gud, vilket meningslöst inlägg. Ville mest säga hej. Hade något kul på näthinnan men glömde helt - kanske återkommer senare. Puss

  • Olivia Hagéus

Jag sitter i mitt rum hela kvällen. I ett slags vakuum; Gatwick har drabbats av något slags nödläge, drönare som cirkulerar i luftrummet, flygplatsen står stilla och 110.000 människor är strandade. Jag uppdaterar informationen var 30:e sekund medan jag kollar på en serie. Flyget till Nice går klockan 07.25 imorgon vilket betyder att jag måste gå upp klockan 04 om jag ska hinna med det, men just nu vet jag inte om det kommer bli av.

Jag öppnar en flaska vin klockan halv sex, äter middag och fortsätter sippa på vinet till serien. Tar några extra Ritalin, packar halvhjärtat ner lite kläder i kabinväskan så att jag är redo om det skulle vara så att jag åker.


Några extra tabletter. Sätter på nyheterna för att höra någons röst, röker en cigarett i ösregnet och känner en sådan lättnad inför London. Det är inte samma djupa kärlek som jag har för Paris, mer en samhörighet i anonymiteten. Jag dippar och drunknar i ångest men utanför min dörr håller en hel stad igång. Miljontals människor sysselsätter sig varenda timme på dygnet. Miljontals unga dricker en flaska vin och snortar en lina och ligger på sovrumsgolvet med fötterna lutade mot sängen klockan 03.43 utan en aning om varför de är som de är. Alla är ensamma i den här staden: vi är alla här tillsammans.