Existens

Jag beställer in ett glas rött och sträcker på ryggen. Den har tagit stryk av alla timmar framför datorn, sittandes i sängen eller på en högst obekväm stol utan stöd. Jag borde börja gymma, men så borde jag också börja med hundra andra saker så tanken känns mer som en avlägsen dröm. Någon gång i framtiden, någon gång i en annat liv.

Jag sippar på vinet och försöker att inte hamna i en tankespiral. Jag hamnar där allt oftare nu för tiden, i den eviga karusellen av grubblande. Ibland går hjärnan i baklås och då kan jag inte ta mig ur. Vilken ohygglig grej det är, förresten, att vara fast i sitt eget huvud. Sitt eget mentala inferno.

Någon frågade om jag har existentiell ångest. Jag garvade rakt ut, giiirl, allt jag gör är att kontemplera min egen existens i sann västerläsk I-landsanda.

Minns ni när ni fattade att ni skulle dö? Jag var omkring nio och hade sett ett nyhetsprogram på TV:n i vardagsrummet. Någon hade skjutits till döds, minns inte var eller varför, men jag minns att jag insåg att helvete, döden angår mig. Jag skulle också dö en dag.

Terrifying, givetvis. Men inte lika skrämmande som nästa insikt, den som kommer senare i livet: jag ska inte bara dö, jag ska leva också.

Liksom. Jesus Christ.

The more you learn, the less you know. Världen blir ta mig fan allt obegripligare för varje dag som går. Att inse sin egen existens är svindlande; jag ska leva och lida tills jag sedan bara upphör att finnas, för det finns inget alternativ. Man kan riktigt känna sin egen mentala otillräcklighet när man försöker greppa det där. Det kan vara helt förkrossande vissa perioder. Vad får dig att gå upp på morgonen? Ritalin, min vän. Ritalin och nästa deadline.

Och ändå: vissa dagar känns det som om luften är så mättad av liv att den vibrerar. Man överrumplas av en vansinnig lust att sluka hela världen. Ni vet säkert känslan, när huden spänner över kroppen som för trånga kläder och blodet bubblar som kolsyra och man blir så överjävligt glad över att existera att man får tårar i ögonen.

Man ska inte överskatta sina känslor. De vänder alltid, till slut. Man vet ju det. Hittills har vi överlevt 100% av våra värsta dagar och de kommer förmodligen toppas av dagar som är ännu värre men också av dagar som får en att storkna av lycka.

Att kontemplera sin egen existens är en del av att växa upp, antar jag. Det är spännande att bli stor. Fasansfullt och fullkomligt paralyserande ibland, men jävligt spännande.

Man måste komma ihåg att vara nyfiken. Allt blir lite lättare när man är nyfiken.

En liten skärva

Jag kliver av vid Shepherds Bush station. Det är typiskt London-väder idag: grå himmel, lätt duggregn. När jag bodde här första tiden gladdes jag åt att det åtminstone aldrig blev sådär iskallt utomhus som det blir i Sverige på vintern, ni vet, när man går ut genom dörren och kroppen ställer in så på överlevnadsläge. Men efter ett tag började jag istället förundras, och sedan förfäras, över gråheten som lägger sig som ett lock över stan: det är alltid samma typ av grå, oavsett om klockan är fem på morgonen eller fem på eftermiddag. Samma milda, färglösa ljus. Ett vakuum, ett slags evigt mittemellan: aldrig riktigt ljust, aldrig riktigt mörkt.

Bush Theatre, där jag brukar sitta och plugga om dagarna, öppnar numera vid 14 på eftermiddagn. Stod utanför grindarna klockan 13.49 och väntade in personalen. Två luggslitna män stod precis utanför porten med stora högtalare och spelar live-musik. Jag stannar till, precis som en del andra förbipasserande, och lyssnar på deras reggae. En kille i någon slags neongrön byggväst börjar dansa. Jag undrar om han är i tjänst: vid ett tillfälle ser jag honom fiska upp en liten vodkaflaska ur fickan och ta en klunk. En kvinna med käpp börjar veva med armarna. En mamma med fyra kassar i ena handen och en fyraåring i den andra stannar och hennes trötta ansikte mjukar.

Grindarna slogs upp och jag gick in. Satte mig vid mitt vanliga bord. Beställde in en grönsakssoppa för fyrtio kronor för att värma mig. Ni ser ovan! Om du är student i London kan jag varmt rekommendera detta ställe. Extremt billigt och nice personal. Och nu sitter jag här, och ska fortsätta med mitt lilla arbete.

Ville bara dela med mig av den lilla skärvan.

Bonsoir

Jävla trams detta. Börjar bli så less. Mamma sa en intressant grej här om veckan (kan ha varit igår?): folks åsikter om viruset liknar Amerikanska familjers republikan/demokrat-mentalitet. Det är liksom en del av ens person, vad man har för åsikt om hanteringen av krisen. "Jag och min familj tycker...". Om ni förstår vad jag menar.

Igår såg vi Macrons fjärde tal till nationen. Karantänen förlängs till 11 maj. Nog, tyckte vi, så nu ska vi försöka ta oss till Stockholm. Framförallt för att min andra lillasyster är där själv; skönt att inte ha familjen splittrad över halva Europa. Jag är för övrigt rätt säker på att jag redan haft viruset. Både jag och Axel kom hem från London med mild feber och hosta. Macron avslutade talet, som vanligt, med en varm och stolt blick in i kameran: Vive la Republique. Vive la France. Men den här gången tror jag inte orden landade lika djupt hos folk.

Hur som. Har inget att skriva. Suttit ute på altanen hela dagen och läst om sambandet mellan narcissism och homosexualitet. Kärleksobjekt. Osv. Det är mer intressant än vad det låter; läser litteratur och psykologi denna termin så får syssla en del med psykoanalys och grejer. Förutom den kursen läser jag engelska - såg att någon frågade.

Gud, vilket meningslöst inlägg. Ville mest säga hej. Hade något kul på näthinnan men glömde helt - kanske återkommer senare. Puss