• Olivia Hagéus

Existens

Jag beställer in ett glas rött och sträcker på ryggen. Den har tagit stryk av alla timmar framför datorn, sittandes i sängen eller på en högst obekväm stol utan stöd. Jag borde börja gymma, men så borde jag också börja med hundra andra saker så tanken känns mer som en avlägsen dröm. Någon gång i framtiden, någon gång i en annat liv.

Jag sippar på vinet och försöker att inte hamna i en tankespiral. Jag hamnar där allt oftare nu för tiden, i den eviga karusellen av grubblande. Ibland går hjärnan i baklås och då kan jag inte ta mig ur. Vilken ohygglig grej det är, förresten, att vara fast i sitt eget huvud. Sitt eget mentala inferno.


Någon frågade om jag har existentiell ångest. Jag garvade rakt ut, giiirl, allt jag gör är att kontemplera min egen existens i sann västerläsk I-landsanda.


Minns ni när ni fattade att ni skulle dö? Jag var omkring nio och hade sett ett nyhetsprogram på TV:n i vardagsrummet. Någon hade skjutits till döds, minns inte var eller varför, men jag minns att jag insåg att helvete, döden angår mig. Jag skulle också dö en dag.

Terrifying, givetvis. Men inte lika skrämmande som nästa insikt, den som kommer senare i livet: jag ska inte bara dö, jag ska leva också.

Liksom. Jesus Christ.


The more you learn, the less you know. Världen blir ta mig fan allt obegripligare för varje dag som går. Att inse sin egen existens är svindlande; jag ska leva och lida tills jag sedan bara upphör att finnas, för det finns inget alternativ. Man kan riktigt känna sin egen mentala otillräcklighet när man försöker greppa det där. Det kan vara helt förkrossande vissa perioder. Vad får dig att gå upp på morgonen? Ritalin, min vän. Ritalin och nästa deadline.


Och ändå: vissa dagar känns det som om luften är så mättad av liv att den vibrerar. Man överrumplas av en vansinnig lust att sluka hela världen. Ni vet säkert känslan, när huden spänner över kroppen som för trånga kläder och blodet bubblar som kolsyra och man blir så överjävligt glad över att existera att man får tårar i ögonen.


Man ska inte överskatta sina känslor. De vänder alltid, till slut. Man vet ju det. Hittills har vi överlevt 100% av våra värsta dagar och de kommer förmodligen toppas av dagar som är ännu värre men också av dagar som får en att storkna av lycka.

Att kontemplera sin egen existens är en del av att växa upp, antar jag. Det är spännande att bli stor. Fasansfullt och fullkomligt paralyserande ibland, men jävligt spännande.


Man måste komma ihåg att vara nyfiken. Allt blir lite lättare när man är nyfiken.