Jag kliver av vid Shepherds Bush station. Det är typiskt London-väder idag: grå himmel, lätt duggregn. När jag bodde här första tiden gladdes jag åt att det åtminstone aldrig blev sådär iskallt utomhus som det blir i Sverige på vintern, ni vet, när man går ut genom dörren och kroppen ställer in så på överlevnadsläge. Men efter ett tag började jag istället förundras, och sedan förfäras, över gråheten som lägger sig som ett lock över stan: det är alltid samma typ av grå, oavsett om klockan är fem på morgonen eller fem på eftermiddag. Samma milda, färglösa ljus. Ett vakuum, ett slags evigt mittemellan: aldrig riktigt ljust, aldrig riktigt mörkt.
Bush Theatre, där jag brukar sitta och plugga om dagarna, öppnar numera vid 14 på eftermiddagn. Stod utanför grindarna klockan 13.49 och väntade in personalen. Två luggslitna män stod precis utanför porten med stora högtalare och spelar live-musik. Jag stannar till, precis som en del andra förbipasserande, och lyssnar på deras reggae. En kille i någon slags neongrön byggväst börjar dansa. Jag undrar om han är i tjänst: vid ett tillfälle ser jag honom fiska upp en liten vodkaflaska ur fickan och ta en klunk. En kvinna med käpp börjar veva med armarna. En mamma med fyra kassar i ena handen och en fyraåring i den andra stannar och hennes trötta ansikte mjukar.
Grindarna slogs upp och jag gick in. Satte mig vid mitt vanliga bord. Beställde in en grönsakssoppa för fyrtio kronor för att värma mig. Ni ser ovan! Om du är student i London kan jag varmt rekommendera detta ställe. Extremt billigt och nice personal. Och nu sitter jag här, och ska fortsätta med mitt lilla arbete.
Ville bara dela med mig av den lilla skärvan.