Frida kommer hem med en cava och ett litet paket tulpaner i handen, som tack för att hon har fått bo här och som hejdå när hon nu ska flytta. Jag ser inte på presenterna, ser inte över huvud taget på situationen, häller upp ett glas och låtsas som vanligt.
Men någon gång måste hon ju gå och jag blir ensam kvar. Det är tyst utan henne. Jag sätter tulpanerna i en vas och tittar på dem. De ser också ledsna ut, stängda och huttrande.
Vi gråter tyst, jag och tulpanerna, över att vara så ensamma som vi är. Jag klappar en av dem på huvudet, drar försiktigt med pekfingret över det sammetslena blombladet och tycker så synd om oss.
Nästa morgon går jag till jobbet, inser att det är en precis sådan dag som jag aldrig skulle minnas om jag så skrev ner den i detalj. Det är så grått utanför att det nästan får mig att börja skratta. Vem kan leva här, tänker jag, det kan ju inte vara rimligt.
Jag går hem efter jobbet, köper något på coop, tar av mig skorna i hallen och går in för att packa in varorna i kylskåpet. I tröskeln till köket stannar jag med ett ryck.
Tulpanerna, mina ledsna, inåtvända, introverta tulpaner, har sträckt på halsarna och öppnat sig. De står rakt och stolt i vasen och avslöjar att de inte alls är gula allihop, som jag trott, utan vita, röda, rosa, orangea. Jag tittar förvånat på dem. De tittar tillbaka och strålar.
Hela våren köper jag således tulpaner.
Comments