olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Rutiner och dansgolv

Vet ni vad min nya grej är? Sådana där mini-vloggar på TikTok. Små klipp från morgon till kväll; kaffemaskinen som sätts på, ljusen som tänds, solen som går upp, paket som hämtas ut, allt till tonerna av Put Your Record On eller ily.


Det ser så mysigt ut. Kaffedoftande TV4-nyhetsmorgon, Lululemonklädda ben på väg till SATS, kashmirtyg över ångande nydushad hud, målade naglar över mörka tangenbord, ett glas rött framför senaste avsnittet av The Undoing. Hudvårdsrutiner. Städrutiner. Frukostrutiner. Rutiner rutiner rutiner. Jag kan inte få nog. Det är som om jag smygtittar in genom någons fönster. Jag undrar, ser det verkligen ut såhär hos folk? Har alla såhär tjockt hår, så rena kläder och så återfuktad hud? Jag kisar mot mig själv i spegeln. Vad får de motivationen ifrån, alla dessa rutinmänniskor?


Fast jag om någon borde väl veta att det där inte är på riktigt. Att man målar upp ett fantasiliv på sociala medier. Att man får saker att verka bättre än de är. Men ändå. Det ser verkligen mysigt ut.


Jag längtar efter den sortens liv lika mycket som jag längtar efter ölklibbiga dansgolv i London. Okej, jag längtar nog mer efter ölklibbiga dansgolv. Jag kan inte få det ur huvudet, eller kroppen heller för den delen, lusten att dansa och dricka och prata med någon random människa utanför en studentklubb. Shots och Beyonce. Fyllerbråk. Svettigt hår. Smink som rinner.


Jag och min Frida. Tänk om vi VETAT.

Jag stör mig något innerligt på narrativet i media för tillfället. Främst för att sagda narrativ ju styrs av medelålders kvinnor och män som alla hytter med fingret och gnäller "Nu är Det SlutFESTAt!". Som om de inte haft sin tid. Som om ett år för dom går lika snabbt som ett år för oss. Tiden går så snabbt när man är i min, eller vår, ålder. För ett år sedan hade jag precis träffat Axel. För två år sedan hade jag precis flyttat till London. För tre år sedan jobbade jag på svenskan. Och för fem år sedan gick jag fortfarande i gymnasiet. Det är inte kul att sitta framför en skärm hela dagarna när hela kroppen spritter av energi. Det är inte kul att komma hem varje dag och laga mat och spela brädspel och sticka. Det måste vara så enkelt att vara i den perioden av sitt liv där sådant känns helt normalt, när hemmalivet är det givna, men personligen sörjer jag verkligen dessa månader och kanske år som förloras på grund av pandemin. Jag saknar mina vänner, de som är i London, eller i Paris, saknar Frida som är i Lund och Karin som är i Spanien. Saknar att ha ett sammanhang; det gick ju så bra där ett tag, jag började hitta någon slags bas.


Ja. Det suger så jävla mycket. Och då försöker jag också påminna mig om att jag har det förhållandesvis bättre än folk i andra länder, som knappt får gå ut.



Anyways. Det var mina random tankar för kvällen. Vi hörs snart, puss

Senaste inlägg

Visa alla

23

Hej på er, Jag fyllde 23. Jag minns när mina vänner fyllde 23, de som är äldre än jag, och hur jag förvånat betraktade dem när de rasade samman i en slags mental härva av ungdoms- och vuxenkris. För g

I'm still here!

Hallå jag har fortfarande inte glömt er jag lovar!! Jag har bara haft en helt hysterisk vecka, med födelsedag och Axel på besök och hundra uppgifter som jag försökt och misslyckats med att lämna in i