Det blir väl alltid såhär när mörkret sänker sig och dagarna blir kortare, men jag kan inte minnas senaste gången det var så svårt som det har varit denna vinter. Och vi är inte ens halvvägs genom december.
Jag skrev till en vän:
By now I have tried to look at life from every single point that I can and it’s not helping.
Det känns som att jag börjar om varje dag, försöker hålla mig fast vid de minsta små lyckostunderna, försöker laga mat, lägga mig tidigt, lägga mig sent, äta frukost, plugga, titta på film, hänga med vänner, läsa, men det känns som om jag lägger plåster på köttsår. Stressen över plugget plus jobbet plus ansökningar, och känslan över att man hanterar denna stress for nothing: jag insåg med skrämmande klarhet att jag inte vet varför jag gör det jag gör. Jag letade och letade men jag hittade inte kärnan som tidigare alltid varit där: till och med i de stunder då jag haft ett brinnande hat över plugget och bara velat strunta i allt har jag alltid åtminstone haft känslan av att vara på rätt väg. En slags trygghet i maggropen. Och det räcker för att stressen ska vara rimlig.
Men nu vet jag inte. Jag vet teoretiskt varför, jag minns ju varför jag började, men jag förstår det inte på riktigt. Klassisk vinterdepression, eller depression i allmänhet: den där skrämmande känslan av att allt förlorar betydelse. Att ingenting går att se fram emot. Att man är fast i ett slags smärtsamt vakuum, där allt bara gör ont hela tiden, och man förstår inte varför man står ut. Man bara är där, i mellanrummet mellan ångest och likgiltighet, och man kan inte backa ut från situationen, för det är ju inte själva vännerna, relationen, skolan, boendet, kroppen, maten, familjen, ångesten som är fel: det är allt. Det är ingenting. Det gör liksom ingen skillnad att hoppa av.
Så man fortsätter. Kanske främst för att man inte har något alternativ.
Ja, vid det här laget har jag sett vardagen ur alla vinklar, försökt precis allt, men nu börjar orken verkligen rinna av mig och jag önskar så mycket att jag hade något annat att se fram emot än en mörk, kall vinter i en stad som redan kändes tom, men som vid det här laget känns fullkomligt öde. Att den här vardagen någon gång skulle ta slut, att det inte var en fråga om att vänta utan om att förändra.
Gud, vad det suger. Jag hoppas ni har det bättre än jag, att ni hanterar allt bättre än vad jag gör. <3