Dag...24. Tror jag. Vi sitter och pluggar. Jag läser om olika narrativa tekniker i litterära verk. Han skummar igenom 300-sidorsrapporter från NASA. Känner mig alltid lite som en bortskämd hippie bredvid honom, när jag håller brandtal om vikten av kultur och konst i samhället. Han lyssnar snällt. Återgår sedan till sina rymdrapporter.
Börjar tröttna. Rejält! Vill gå ut och leka men verkar som att utegångsförbudet lär förlängas ett tag till. Jag tröstar mig med studier; jag har i åtminstone turen att älska det jag gör. Vilken ynnest.
Jag läser Katarina Frostenssons "K" just nu. Vilken fantastisk bok, hörni. Vilket språk! Jag har intresserat mig för hela röran kring Svenska Akademien ända sedan jag lyssnade på Sara Danius sommarprat. Vet inte vad det är som tilltalar mig; kanske komplexiteten i frågorna om sexualbrott. Vem som får skulden, vem som egentligen bär ansvaret. Jag läste "Klubben" för ett par veckor sedan och funderade över hatet som sköljde över Arnaut och alla i hans gäng. Jag undrade om han visste att han våldtog kvinnor. Jag tror inte att de flesta våldtäktsmän förstår att de gör fel i praktiken, bara i teorin. "Just don't get caught", tänker dom, och vi i samhället nickar. Är det egentligen inte vårt fel, vi som stod bredvid när männen testade sina gränser? Var det inte vi, med vårt bifall, som tillät att både våldtäktsmän och offer vaggades in i tron om att det som hände var acceptabelt? Är det rimligt att vi kan titta åt andra hållet när vi ser en individ göra något som på pappret är förkastligt, och sedan avsäga oss ansvaret när vi anklagar samma individ för att ha begått de brott vi själva varit vittne till? Var vi inte uppmuntrande, när vi höll käften? Eller hoppades vi att vår tystnad skulle tolkas som fördömande?
Menar givetvis inte att våldtäktsmän bär någon skuld. Det är inte så himla svårt att inte sexuellt utnyttja någon, det borde räknas som common sense att fatta vad ett nej betyder. Men jag tänker mycket på hur småaktiga vi är, vi som stått vid sidan om. Vi som lättat riktar blickarna mot syndabocken, klättrar upp på våra höga hästar och sluter oss kring övertygelsen om att vi agerade rätt fastän vi inte agerade alls. Hur vi som varit stumma i alla år plötsligt kan skrika med en jävla röst. Undrar var den var, den där rösten, när den hade kunnat göra skillnad. Den kanske vabbade.
En annan sak jag tänkte på och blev upprörd över (hah) var GWs program på TV4. "GW om svenska akademien" eller vad den nu heter. Har ni sett det? Om inte, skit i det. Hade sett fram emot en slags genomgång av krisen, någon nytt perspektiv eller så, men det blev istället 45-minuters skitsnack om hur mycket Horace Engdahl tar ut i lön. GW sitter bakåtlutad i fåtöljen och dåsar, säger med grötig röst att hade Katarina Frostensson försörjt sig på sitt författarskap hade hon inte kunnat överleva, bara skrapat ihop några tusenlappar. Nu kan hon istället njuta av en pension som skulle göra statsministern grön av avund.
Magstarkt, tyckte jag. Särskilt om man själv tjänar miljoner på att sälja detektivromaner vars litterära värde är ungefär lika med noll. Men han kanske drömmer om en värld där Läckberg sitter i akademien.
Tycker det är så tjatiiiigt med det svenska kulturföraktet. Rädslan för att erkänna att det finns en elit, och att det finns folk som är bäst på det dom gör. Och motståndet mot denna elit, som torde bottna i en slags avundsjuka. Kanske är det en alltför simpel observation, men så tycker jag inte heller att diskussionen är särskilt komplex.
Det var mina tankar. Vi hörs sen!