Hemma

Axel skjutsade mig till flygplatsen. Någonstans på motorvägen mot Nice började jag gråta, tyst, bakom solglasögonen. Jag stirrade på skogen och tänkte att vad skönt det skulle vara att få lägga sig under ett träd och läsa. Det doftar speciellt i södra Frankrike; det doftar torrt och varmt, inte alls som Sveriges fuktiga skogar.

Vi sa hejdå och på flygplanet satt jag återigen och stirrade ut genom fönstret, fixerade palmerna med blicken. Tänk, tänkte jag, nu får jag inte se solen på ett år. Ett helt år. Eller, i alla fall inte denna sol. Den som bränner. På sin höjd får man väl några ljumma soltimmar, strålar som knappt känns mot huden.

Men så flög jag in över Stockholm och det var som om staden ville visa upp sin absolut bästa sida, för jag har aldrig sett den så tydligt. Det var helt surrealistiskt. Vi sjönk ner under molnen och plötsligt såg jag Globen. Jag häpnade. Det var verkligen Globen. Och där, det måste vara slussen. Jag tittade en stund på ett högt, mörkbrunt torn och skrattade till; Kaknästornet! Och då måste fältet där vara… gärdet.

Norrmalm, Östermalm, Kungsholmen, Söder. Hela den verkliga staden låg under mig i all sin underdimensionerade overklighet. Jag tyckte det såg helt vansinnigt ut.

Rullade hem från Arlanda och låste upp dörren till min lägenhet som luktade klor från mina hyresgästers frenetiska städning. Släppte väskorna mitt i vardagsrummet.

Här bor jag nu.