olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Ett osynligt krig

När boardingen öppnade rusade alla till planet. Ingen ville riskera att bli strandad i London, och med ett redan överbokat flyg fanns det en överhängande risk att bli ombedd att kliva av. Hälften av mina medresenärer på flyget till Nice bar mask. Planet skulle lyfta vid 17.40, men trots att vi alla satt på våra platser med säkerhetsbältena fastspända kändes det som om luften var mättad av en lågmäld skepsis. Till och med flygvärdinnorna verkade lite tafatta när de gick nerför gångarna, liksom osäkra på om vi verkligen skulle lyfta i tid och utan komplikationer.

Mycket riktigt: klockan 17.35 uppenbarade sig kaptenen och högtalarna sprakade till.

Vi har inte tillstånd att lyfta förrän om två timmar, meddelade han, ackompanjerad av ljudet av upprört mummel från passagerarna. Han fortsatte med att beklaga och uppmanade sedan alla som ville gå av planet att göra det nu.

”Vi siktar fortfarande på att komma iväg,” sa han.

Ett par resenärer tog sina väskor och gick av planet. Resten av oss satt kvar och väntande. Pratade lite med varandra. Halvsov. Men klockan tio i åtta vaknade folk till. Rad efter rad började lysa av det svaga blåvita skenet från skärmar som väcktes. Jag slog upp datorn och vinklade den mot passagerarna på min rad. Killarna på raden bakom ställde sig upp och lutade sig över stolarna för att se; paret framför vände sig om och lyssnade. I gångarna hölls telefoner ut med högsta volym.

Och så började sändningen, klockan sju vår tid, och franska nationalsången ekade i kabinen.


"Nous sommes en guerre", sa Macron allvarligt. Vi skrattade nervöst. Frankrikes president fortsatte sitt tal till nationen med att beskriva situationen. Folk fnös hit och dit, kommenterade sinsemellan, men när han meddelande att hela landet från och med i morgon låg i en total lock-down sa inget ett ljud. Istället satt vi inkapslade i en gemensam tystnad, medan insikten om hur ofattbart detta är spred sig från rad till rad.


När sändningen var slut meddelade kaptenen att vi fick lyfta. Först när vi var i luften andades vi ut.


Jag kom hem till min familj sent på natten. Vilken tur, sa mamma, att du hann: de kanske kommer stänga gränserna nu. Morgonen efter skrev vi ut formulären som myndigheterna skickat ut. Papper som måste fyllas i varje gång vi tar ett steg ut ur bostaden, om det så bara är för att slänga sopor. Jag fylldes av en nästan utomkroppslig känsla första gången jag skrev in mitt namn, mitt personnummer, min adress och anledningen till att jag var utomhus med en avslutande signering och datum. Händer detta? Allt kändes liksom som på lek. Som en sak man gör för att tekniskt sett borde man göra det men ingen bryr sig egentligen, det var bara en formalitet. Men detta var på allvar. Flera i Nice hade redan blivit bötfällda för att ha promenerat ute på gatorna utan sina tillstånd. Ingen är väl i och för sig förvånad. Fransmän är inte så bra på att hålla sig inomhus. Inte på att följa regler heller för den delen. Som en parisisk bartender kommenterade:

"In France, when you tell people to stay home, they go to bars to celebrate the closure".



Jag höll min lapp hårt i handen när jag gick ner till Carrefour. Gatorna var öde. På mataffärens golv blinkade de röda varningslapparna som klistrats fast för att påminna om att hålla en meters avstånd mellan dig och de andra kunderna.

När jag gick tillbaka tog jag en liten omväg och kom ut på boulevarden. Jag stannade ett ögonblick och tog in synen av den folktomma platsen, torget som annars brukade myllra av folk, boule-banan som vanligtvis ockuperades av gamla gubbar men som nu låg övergiven.


Solen var på väg ner. Den marmorliknande trottoaren såg ut att bada i guld. Det var vackert ändå, på ett märkligt kliniskt sätt, denna av människan byggda plats som nu fick stå för sig själv. Jag tänkte att det såg ut som om torget hämtade andan.


Jag kastade en sista blick på det stilla parishjulet. Sedan traskade jag tillbaka till mitt.

1 kommentar