Distans

Hej igen. Sitter och pluggar, igen. Minns hur lätt det var att blogga när jag hade ett superintressant liv, det fanns ju liksom alltid något att berätta om. Numera är vardagen lite mer... inrutad, om man säger så. Gör inte så mycket annat än att plugga. Vilket givetvis ger mig lite ångest – här sitter jag i London och gräver ner mig i böcker istället för att jag vet inte, gå på ett museum? Dricka öl på någon historisk pub? Promenera i Hyde Park?

Jag skyller på vädret.

Jag ska svara på frågorna ni ställde i inläget nedan. I promise.

Det är fascinerande vad lite distans gör med ens huvud. Jag scrollar runt på Instagram och ser uppdateringar från vänner och bekanta i Stockholm och undrar om jag har det bättre utanför ankdammen eller om jag i själva verket borde stannat i samma cirklar. Det är lätt att känna en slags revansch – "HAH, era fåntrattar. Där sitter ni och tjattrar om samma saker om och om igen medan jag är ute i stora världen. Losers". Ja, fast vaddå? Jag går ju till samma bibliotek varje dag, beställer samma kopp kaffe och har samma ångest över pengar och framtid och inte fan gör väl jag något speciellt. Kommer väl återvända till Stockholm som alla andra självutnämnda, malliga "upptäcktsresande" någon gång vid 30 och skaffa barn med en föredetta-konstnär-numera-mäklare, köpa lägenhet på Upplandsgatan och dekorera fönsterkarmen med stora, gröna växter. Berätta anekdoter på kompismiddagarna: jag brukade vara bloggare, jag bodde i London, jag har knullat på varenda handikappstoa i innerstan.

Det som räddar mig från den dystra framtidsutsikten är förmodligen att min psykiska (o)hälsa inte tillåter mig att leva ett ordnat liv. Hah! Den. som. skrattar. sist.

Nej men, så jävla olycklig är jag inte. Tvärtom. Känner mig alltmer hemma i stan, i mitt kvarter, har träffat nya människor, börjar uppskatta att komma hem till mitt rum, studierna går bra. Jag skriver mer och mer. För dagbok över mitt mående och mina rutiner och är fascinerad över vilken jävla berg- och dalbana jag är: jag har så många olika lägen, så många olika personas att pendla mellan. Jag undrar hur jag uppfattas av andra. Ska fråga Frida när jag får chansen.

Vidare. Vill påminna er, återigen, om att söka till Svenska Skolan i Paris om ni funderat på det. Behöver jag ens motivera varför? Tror ej. Det är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt liv, det absolut bästa året hittills, det formade mig så otroligt mycket och jag skulle ge vad som helst för att göra om det. Mina vänner från den tiden är de som står mig närmast idag. Så om ni funderar på att söka till tvåan eller trean – fucking gör det. Bara en månad kvar. Här hittar ni deras hemsida.

Okej, ska sluta prokrastinera och återgå till plugget. Vi hörs!