Helgen

Måndag. Haft en kul helg - i lördags var jag och Axel ute och gick i Soho och hamnade på en liten italiensk restaurang där vi åt middag. Otroligt billigt var det, men så var maten och servicen också katastrofal. Well well. Man kan inte förvänta sig så mycket för 80 kr.

Vi gick förbi Liberty, ner mot Carnaby Street. Folk samlas ute i klungor och har mini-fester på gatorna när barerna stänger vid 10. Ungefär det man förväntade sig av utegångsförbudet: folk går ut tidigare, och alla är ute vid exakt samma tidpunkt istället för att komma i vågor. Happy hour är numera från 3 pm till 6 pm. Folk dricker med en beslutsamhet och en målmedvetenhet som bara kan innebära katastrof eller alkoholförgiftning eller båda.

Anyways. Vi 'fönstershoppade' (oj vad jag hatar det ordet) och jag tänkte att snart är det min födelsedag, då kanske jag ska önska mig något. Något dyrt som 'man kan ha länge'. Kanske en kappa: jag hittade den här (adlink) för ett tag sedan och tyckte att den var perfekt. Precis en sådan kappa som man behåller i hundra år eller i alla fall tio. Eller ett par stövlar, som dessa (adlink igen). Ni vet, vuxengrejer. Saker som ger ut en jag-stryker-mina-skjortor-vibe. Jag har då aldrig strukit en skjorta i hela mitt liv, men jag skulle inte ha något emot att bli en sådan som gör sånt.

Hur som, helgen. Vi åt som sagt en högst billig och högst medelmåttig middag innan vi gick upp till honom. Hans flatmate kom tillbaka med ett par av sina kompisar och sa att de bjudit över ett gäng. Jag gick in i Axels rum för att sminka till mig och helt plötsligt stiger ljudvolymen därute i vardagsrummet. När jag kommer ut igen står ett trettiotal människor runt soffbordet, med kappor på och med händerna utrsträcka mot varandra i hälsningar. Det är ett enda stort utbytande av namn på tre olika språk. Jag gömmer mig i rummet igen och kommer inte ut förrän jag är färdigfixad.

Visar sig att grannen några dörrar bort i korridoren är student, och fyller år, och ska ha fest. Vi är för många för att hänga allihop i en lägenhet, så resten av kvällen springer vi mellan båda. Med vodkaflaskor och utblandingar och i bara strumplästen stöter vi in i folk påväg ner i korridoren, folk som ska åt ena eller andra hållet, och snart är allt en enda röra av borttappade väskor, vinglas som flyttats runt ett varv för mycket och mobiler som kopplas upp till fel högtalare. Det var en bra kväll. En väldigt bra kväll.

Day to day

Axel är på väg till Stockholm. Han stod inte ut med lockdown i London och jag förstår honom: vad som helst är bättre än att sitta hemma, dag efter dag, medan mörkret faller allt tidigare och allt tätare.

"At least we can go out and have a drink" sa han.

Några timmar innan han boardade kom nyheten om att barerna stänger vid 22. Oh well.

Jag mår bättre än förra veckan, förmodligen för att jag har börjat läsa igen. Läste We were liars som jag sett från TikTok, rekommenderar den starkkkttt om man vill läsa något spännande. Otrolig plot-twist. Samt: har listat ut att jag borde läsa lite mer enklare böcker, typ böcker för unga vuxna, istället för att läsa klassiker eller liksom komplexa böcker som fått 10/10 av SvD. Jag läser ju så mycket i min kurs, så det tar ifrån mig glädjen lite. Vill dumma ner mig om kvällarna, inte läsa kreddiga böcker.

Hur som helst. Axel kommer hit, ska bli så nice <3 Det är så mycket roligare att göra saker när man är två. Laga mat, äta frukost. Gå omkring i Stockholm. Plugga och jobba. Sova. Mmm. Jag har verkligen tappat motivationen för att plugga atm, jag vet inte hur det är med er? Förr brukade jag få en kick av det: att läsa en text om och om igen och sedan plötsligt fatta; att kämpa med en uppsats i dagar och så faller allt bara på plats; att få tillbaka bra resultat. Men nu. Av någon anledning. Bryr jag mig liksom inte? Fick A på min senaste upsats och ba: jaha. Ja. Vad bra.

Tråkigt är det. Men det kanske är det allmänna jävla tillståndet i världen just nu, fan så deppigt det är. Håller tummarna för vaccinet. Och ett någotlunda normalt 2021.

Jag vill så gärna berätta om min födelsedag MEN ska vänta tills jag har alla bilderna!! Det var en otrolig fest. Otrolig. Alla var så glada över att äntligen få dansa tror jag, folk kom liksom vibrerandes av iver och glädje. Jag insåg att jag verkligen behövde det, att träffa alla mina vänner, efter att ha varit borta från Stockholm så länge. Att känna hur glada alla var för att träffa mig, att känna hur glada alla var att träffa varandra.

Såhär såg det ut hos mig när Biden vann. Otroligt <3

On another note. Jag har insett att jag inte har några kläder eller något smink kvar efter alla flyttar. Det är faktiskt ganska sjukt: jag har TRE par strumpor och ingen aning om var min garderob tagit vägen. Ligger väl någonstans i kartongerna vi packade i Cannes. Eller i någon bortglömd resväska. Men jag tänkte i alla fall fråga er om tips på smink, känns som att ni har koll. Vad använder ni? Vilken produkt kan ni inte klara er utan? Jag är så lost :) Håret har jag lite mer koll på, jag fick hem Living Proof-produkter och de funkar UTMÄRKT må jag säga. Särskilt denna (adlink), som jag har ersatt med mina <3 älskade <3 Baptiste. Trodde jag aldrig. Sedan tänkte jag också fråga om ni har produkter att rekommendera till huden då min akne är tillbaka STRONGER THAN EVER. Suger verkligen. Tänkte liksom att jag kunde ha hoppat det där i och med att jag är tjugotre men icke. Vad använder ni som funkar?

Jag har hört mycket om den här från Ole Henriksen men vågar inte köpa något innan jag vet att den funkar så om någon använder den kan ni väl berätta vad ni tycker.

Det var allt för mig. Puss på er <3

Om boken

Jag har nog missat att skriva om att Bli kvar har getts ut som ljudbok. Hur knäppt är inte det egentligen. Har fått en del kommentarer från er som lyssnat och blir, såklart, alltid lika varmt i hjärtat.

Har en lite komplicerad relation till min bok. Å ena sidan hatar jag den: det är som en ständig påminnelse om hur jag skrev förut, hur mycket bättre jag skulle kunnat formulera mig, hur ängslig jag var och hur naiv jag var i skrivandet. Å andra sidan är det mitt lilla barn, den artonåriga Olivia inkapslad och inbunden, och jag fascineras över hur otroligt rent jag skrev; hur nära jag var mina känslor, att jag liksom hade en direktlinje till det emotionella.

Så jag undviker själv att läsa den, men jag älskar när andra gör det och när dom gillar den. Ni som har Storytel eller Bookbeat kan lyssna på den här och här. Den är väldigt kort, bara 2-3 timmar. Och juste, om ni vill köpa den fysiska boken hittar ni den här.

Här är två utdrag:

Det här skrev jag om Niklas. Vi är forfarande vänner haha. Vi hade en kort och förvirrande relation med e x t r e m t mycket tjafs. Gud vad vi bråkade. En gång försökte han porta mig från backstage på modeveckan (han är modell) och jag blev RASANDE. Lyckades givetvis få komma backstage ändå, den stackars stammande assistenten tog ett steg åt sidan så fort han såg min blick men gud vad sur jag var. En annan gång fick han låna min mobil under modeveckan i Paris, och sedan svarade han inte på hela helgen. Till slut dök han upp utanför min dörr. Han hade gått för nära kanalen mitt i natten och trillat i. Min mobil såg jag ju aldrig igen.

<3 Lilla Olivia. Jag var verkligen så himla ledsen, kändes som om jag gick sönder hela tiden. Det var precis så jävla pissjobbigt att bli dumpad som jag skrev här.