Blekt hår och visningar

Nu när jag är tillbaka i Stockholm och har sagt till alla jag träffar att jag ska börja blogga igen har jag tänkt dag och natt på vad jag ska skriva om. Okej kanske inte dag och natt, men ofta. Tänkte att det får bli en blandning av längre inlägg, storytime, guider ja jag vet inte riktigt. Ni får gärna kommentera med önskemål. Nu tänkte jag i alla fall prata om veckan och annat jag har på hjärnan.

Häromdagen var jag på Spalt PR för att hämta upp lite kläder som Boohoo varit vänliga nog att skicka till mig. Fick ett par otroliga boots (adlink). Och ett par sneakers (också adlink). Om ni, som jag, är studenter och varje månad behöver val som typ behöver jag verkligen äta eller kan jag köpa den där jackan istället så kan jag tipsa om att dom har 50% rea på hela utbudet. Och sånt gillar man ju.

Anyways, jag begav mig till Spalt PR i egenskap av den sällskapssjuka människa jag är för att träffa Miriam, som visade mig runt i deras showroom. Vi tog en kaffe och pratade om bloggandet. Jag berättade upprört om hur Bonnier tog ner mitt inlägg om knark för ett tag sedan på grund av att sponsorerna inte skulle gilla det och insåg, när jag pratade om det, att min kränkthet inte riktigt stod i proportion till situationen. Har tydligen inte mognat ett dugg. Hur som, det var oerhört trevligt. Vi kom så småningom in på mitt hår – på något sätt lyckas jag alltid styra samtalet dit, vilket jag inser måste vara otroligt tröttsamt för samtliga inblandade inklusive mig själv, men Miriam såg bekymrat på mig och gav både mig och samtalsämnet sin odelade uppmärksamhet. När jag färgade håret blont nu i somras tog det inte lång tid för mig att inse att jag begått ett misstag – ni som har blekt hår vet att det måste vårdas och jag är inte en vårdande person. Miriam, som själv har blont hår, tittade på mig medan jag klagade över hur torrt det var och sedan gjorde hon en liten intervention. Jag fick med mig ett helt set av produkter från Living Proof. (adlink) Har någon testat dem? Jag ska i alla fall göra det, och tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av resultaten eftersom jag VET att alla som har blekt håret går omkring med en liten liten klump av oro för ens framtida hårkvalité. Det gör i alla fall jag. Om ni har några mirakeltips får ni gärna dela med er. Men skall återkomma och berätta om de funkar bra.

Frida har varit här i en vecka. Hon ska köpa lägenhet i Stockholm så vi bokade in fem visningar varav 0 blev av. Vi var faktiskt påväg till en lägenhet i måndags, på Kungsholmen. Satte oss på bussen från Odenplan och tog en öl i väntan på att den skulle börja. Klättrade upp för backen och kom överens om att bostäder som ligger belägna på toppen av ett mindre berg borde säljas för en betydligt mindre summa. När vi väl stod utanför porten, andfådda och lätt förvirrade, insåg Frida att hon tagit fel på datum. Visningen var imorgon. Hon tittade ångestfyllt upp från mobilen.

"Det är lugnt" sa jag och menade det. "Jag hade faktiskt förväntat mig detta. Tänkte mer att det skulle visa sig vara fel adress, men fel datum är också helt rimligt"

Och så blev det med det. Vi gick och tog ett glas istället, bjöd hem en vän till henne för att laga lasagne och satt uppe till sent på natten och pratade om dödsstraff och socialdarwinism, i den ordningen.

Idag har jag återhämtat mig från förra nattens panikångestattack som varade i fyra timmar (triggad av för lite sömn, för mycket alkohol, för mycket stress osv). Mår förvånansvärt bra. Gick till studentpalatset och pluggade – ett annat tips förresten! Fucking OTROLIGT ställe, förstår inte hur jag inte vetat om det. Det är som en stor gymnasieskola med café, tysta läsesalar, matsal för att värma medtagen mat och sittplatser längst korridorerna. Högt i tak. Fina miljöer. Och kostar bara 25 kronor för ett kort som räcker för terminen. Du måste vara student på SU egentligen, men alla är välkomna i mån av plats (vilket det finns. Frida fick komma in och hon pluggar på Lund). Och det absolut bästa är ju att det är öppet till 22.30 på vardagar <3 Så dit borde ni gå.

Nu har jag väl ändå babblat färdigt tycker jag. Vi hörs snart, puss och kram mina fina

Hemma

Axel skjutsade mig till flygplatsen. Någonstans på motorvägen mot Nice började jag gråta, tyst, bakom solglasögonen. Jag stirrade på skogen och tänkte att vad skönt det skulle vara att få lägga sig under ett träd och läsa. Det doftar speciellt i södra Frankrike; det doftar torrt och varmt, inte alls som Sveriges fuktiga skogar.

Vi sa hejdå och på flygplanet satt jag återigen och stirrade ut genom fönstret, fixerade palmerna med blicken. Tänk, tänkte jag, nu får jag inte se solen på ett år. Ett helt år. Eller, i alla fall inte denna sol. Den som bränner. På sin höjd får man väl några ljumma soltimmar, strålar som knappt känns mot huden.

Men så flög jag in över Stockholm och det var som om staden ville visa upp sin absolut bästa sida, för jag har aldrig sett den så tydligt. Det var helt surrealistiskt. Vi sjönk ner under molnen och plötsligt såg jag Globen. Jag häpnade. Det var verkligen Globen. Och där, det måste vara slussen. Jag tittade en stund på ett högt, mörkbrunt torn och skrattade till; Kaknästornet! Och då måste fältet där vara… gärdet.

Norrmalm, Östermalm, Kungsholmen, Söder. Hela den verkliga staden låg under mig i all sin underdimensionerade overklighet. Jag tyckte det såg helt vansinnigt ut.

Rullade hem från Arlanda och låste upp dörren till min lägenhet som luktade klor från mina hyresgästers frenetiska städning. Släppte väskorna mitt i vardagsrummet.

Här bor jag nu.

Välkommen hem

Okej hej igen.

Så jag flög till London, planen var att packa ihop mitt rum men nu när jag väl är här har jag så pass roligt att jag nog stannar en extra vecka eller så. Jag har ju sagt det förut, att London är som en toxic partner - det var Frida som beskrev det så, och det är så rätt. Hur mycket man än vrider och vänder på det slutar det nästan alltid med att man bara kapitulerar och återvänder.

Anyways. Jag är tillbaka i mitt gamla rum, känns så konstigt, huset jag bor i har verkligen en själ så varje gång man kliver in genom dörren möts man av olika sorters tystnad. När jag bodde här ensam brukade jag alltid ropa "hej jag är hemma!" till porträtten med förhoppningen om att de inte skulle stirra så fientligt på mig. Det tog ett tag innan jag var välkommen. Innan huset accepterade min närvaro, så att säga. Tiden fram till dess var otäck, minst sagt. Jag minns att det var samma sak för Jo, när hon flyttade in: hon började nämna knackningar från vinden, eller så skällde hon ut mig för att sätta nyckeln i låset till hennes rum (vilket jag inte gjort. Visste inte ens var nyckeln var), eller så frågade hon om jag också hört knäppandet, som av fingrar, mot väggarna under natten. Det hade jag inte. Men när jag flyttade in hörde jag också ljuden: jag tolkade dem som möss, men de drev mig till vansinne, särskilt när jag en gång hörde dem så tydligt att jag spelade in på mobilen men när jag väl lyssnade på ljudfilen var det knäpptyst.

Den här gången är huset lite misstänksamt gentemot min närvaro, men det släppte det ganska snabbt så nu är jag välkommen (för tillfället). Gud, jag måste låta helt sinnesförvirrad. Det är jag inte. Inte är jag vidskeplig heller. Men det behöver man inte vara; man känner av husets själ ändå.

Jag skulle gärna vilja att ni skrev en kommentar om förslag på inlägg, för jag är lite oinspirerad för tillfället. Nu ska jag i alla fall återgå till mina studier sedan dricka viiiin med kompisar vi hörs snart puss!