Olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Dag...24. Tror jag. Vi sitter och pluggar. Jag läser om olika narrativa tekniker i litterära verk. Han skummar igenom 300-sidorsrapporter från NASA. Känner mig alltid lite som en bortskämd hippie bredvid honom, när jag håller brandtal om vikten av kultur och konst i samhället. Han lyssnar snällt. Återgår sedan till sina rymdrapporter.


Börjar tröttna. Rejält! Vill gå ut och leka men verkar som att utegångsförbudet lär förlängas ett tag till. Jag tröstar mig med studier; jag har i åtminstone turen att älska det jag gör. Vilken ynnest.


Jag läser Katarina Frostenssons "K" just nu. Vilken fantastisk bok, hörni. Vilket språk! Jag har intresserat mig för hela röran kring Svenska Akademien ända sedan jag lyssnade på Sara Danius sommarprat. Vet inte vad det är som tilltalar mig; kanske komplexiteten i frågorna om sexualbrott. Vem som får skulden, vem som egentligen bär ansvaret. Jag läste "Klubben" för ett par veckor sedan och funderade över hatet som sköljde över Arnaut och alla i hans gäng. Jag undrade om han visste att han våldtog kvinnor. Jag tror inte att de flesta våldtäktsmän förstår att de gör fel i praktiken, bara i teorin. "Just don't get caught", tänker dom, och vi i samhället nickar. Är det egentligen inte vårt fel, vi som stod bredvid när männen testade sina gränser? Var det inte vi, med vårt bifall, som tillät att både våldtäktsmän och offer vaggades in i tron om att det som hände var acceptabelt? Är det rimligt att vi kan titta åt andra hållet när vi ser en individ göra något som på pappret är förkastligt, och sedan avsäga oss ansvaret när vi anklagar samma individ för att ha begått de brott vi själva varit vittne till? Var vi inte uppmuntrande, när vi höll käften? Eller hoppades vi att vår tystnad skulle tolkas som fördömande?


Menar givetvis inte att våldtäktsmän bär någon skuld. Det är inte så himla svårt att inte sexuellt utnyttja någon, det borde räknas som common sense att fatta vad ett nej betyder. Men jag tänker mycket på hur småaktiga vi är, vi som stått vid sidan om. Vi som lättat riktar blickarna mot syndabocken, klättrar upp på våra höga hästar och sluter oss kring övertygelsen om att vi agerade rätt fastän vi inte agerade alls. Hur vi som varit stumma i alla år plötsligt kan skrika med en jävla röst. Undrar var den var, den där rösten, när den hade kunnat göra skillnad. Den kanske vabbade.


En annan sak jag tänkte på och blev upprörd över (hah) var GWs program på TV4. "GW om svenska akademien" eller vad den nu heter. Har ni sett det? Om inte, skit i det. Hade sett fram emot en slags genomgång av krisen, någon nytt perspektiv eller så, men det blev istället 45-minuters skitsnack om hur mycket Horace Engdahl tar ut i lön. GW sitter bakåtlutad i fåtöljen och dåsar, säger med grötig röst att hade Katarina Frostensson försörjt sig på sitt författarskap hade hon inte kunnat överleva, bara skrapat ihop några tusenlappar. Nu kan hon istället njuta av en pension som skulle göra statsministern grön av avund.


Magstarkt, tyckte jag. Särskilt om man själv tjänar miljoner på att sälja detektivromaner vars litterära värde är ungefär lika med noll. Men han kanske drömmer om en värld där Läckberg sitter i akademien.


Tycker det är så tjatiiiigt med det svenska kulturföraktet. Rädslan för att erkänna att det finns en elit, och att det finns folk som är bäst på det dom gör. Och motståndet mot denna elit, som torde bottna i en slags avundsjuka. Kanske är det en alltför simpel observation, men så tycker jag inte heller att diskussionen är särskilt komplex.


Det var mina tankar. Vi hörs sen!


  • Olivia Hagéus

Vet ni vad min nya grej är? Sådana där mini-vloggar på TikTok. Små klipp från morgon till kväll; kaffemaskinen som sätts på, ljusen som tänds, solen som går upp, paket som hämtas ut, allt till tonerna av Put Your Record On eller ily.


Det ser så mysigt ut. Kaffedoftande TV4-nyhetsmorgon, Lululemonklädda ben på väg till SATS, kashmirtyg över ångande nydushad hud, målade naglar över mörka tangenbord, ett glas rött framför senaste avsnittet av The Undoing. Hudvårdsrutiner. Städrutiner. Frukostrutiner. Rutiner rutiner rutiner. Jag kan inte få nog. Det är som om jag smygtittar in genom någons fönster. Jag undrar, ser det verkligen ut såhär hos folk? Har alla såhär tjockt hår, så rena kläder och så återfuktad hud? Jag kisar mot mig själv i spegeln. Vad får de motivationen ifrån, alla dessa rutinmänniskor?


Fast jag om någon borde väl veta att det där inte är på riktigt. Att man målar upp ett fantasiliv på sociala medier. Att man får saker att verka bättre än de är. Men ändå. Det ser verkligen mysigt ut.


Jag längtar efter den sortens liv lika mycket som jag längtar efter ölklibbiga dansgolv i London. Okej, jag längtar nog mer efter ölklibbiga dansgolv. Jag kan inte få det ur huvudet, eller kroppen heller för den delen, lusten att dansa och dricka och prata med någon random människa utanför en studentklubb. Shots och Beyonce. Fyllerbråk. Svettigt hår. Smink som rinner.


Jag och min Frida. Tänk om vi VETAT.

Jag stör mig något innerligt på narrativet i media för tillfället. Främst för att sagda narrativ ju styrs av medelålders kvinnor och män som alla hytter med fingret och gnäller "Nu är Det SlutFESTAt!". Som om de inte haft sin tid. Som om ett år för dom går lika snabbt som ett år för oss. Tiden går så snabbt när man är i min, eller vår, ålder. För ett år sedan hade jag precis träffat Axel. För två år sedan hade jag precis flyttat till London. För tre år sedan jobbade jag på svenskan. Och för fem år sedan gick jag fortfarande i gymnasiet. Det är inte kul att sitta framför en skärm hela dagarna när hela kroppen spritter av energi. Det är inte kul att komma hem varje dag och laga mat och spela brädspel och sticka. Det måste vara så enkelt att vara i den perioden av sitt liv där sådant känns helt normalt, när hemmalivet är det givna, men personligen sörjer jag verkligen dessa månader och kanske år som förloras på grund av pandemin. Jag saknar mina vänner, de som är i London, eller i Paris, saknar Frida som är i Lund och Karin som är i Spanien. Saknar att ha ett sammanhang; det gick ju så bra där ett tag, jag började hitta någon slags bas.


Ja. Det suger så jävla mycket. Och då försöker jag också påminna mig om att jag har det förhållandesvis bättre än folk i andra länder, som knappt får gå ut.



Anyways. Det var mina random tankar för kvällen. Vi hörs snart, puss

  • Olivia Hagéus

Alright. Tänkte svara på ett par frågor om London.


Var bor du i London?

Jag bor mellan Sheperds Bush och Hammersmith, alltså i väst. En helt sjuk grej är att mina tre (3) vänner här bor på en minuts avstånd från mig. Alltså? Vi bor i princip på samma gata. Alla är svenska. Oddsen för det? Otroligt.


Hur skaffar man boende?

Det första man bör göra är att joina Londonsvenskar på facebook. I en av deras grupper läggs det ut boende löpande. Där kan man också få praktiska tips och råd. Men sammanfattningsvis: 1.) du måste vara på plats för att hitta boende så rekommenderar att hyra en Airbnb i en vecka eller två. 2.) Rådfråga folk i facebookgruppen om du tycker något känns skumt med uthyrningen. Det luras en hel del. 3.) Du behöver nästan alltid betala en deposition så var beredd på det.

Här är londonsvenskars hemsida.


Hur trivs du i London?

Jag trivs bra, men jag är inte lika gränslöst förälskad i London som jag är i Paris. Det tar ett bra tag innan staden blir någorlunda begriplig. Det är rått, dyrt, tufft och ensamt. Man får ha tålamod.


Hur skaffar man vänner?

.... alltså okej jag har som sagt 3 vänner här och jag träffade alla genom min blogg. Seriöst! Det är ett sådant life hack, mina läsare är ju de bästa människorna. Så glad för det. Men annars är det något man måste jobba på *aktivt*, för mig är det första gången som jag måste hitta vänner. Leta upp dem. Ta initiativ. Man tar sitt umgänge för givet. En bra grej är att alla sitter i samma båt: alla är ensamma, sällskapssjuka och ivriga att skapa nya relationer. Om du sätter dig på en pub kommer någon så småningom komma fram.

Den första festen jag gick på här var hos en kille jag lånat en tändare av utanför ett café i Marylebone. Halloween-tema. Jag och Frida röjde hela natten.


Var pluggar du? Och hur funkar det med CSN?

Jag pluggar ju distans, så jag är inte bunden till ett universitet här. Hur det fungerar har jag ingen aning om. Särskilt nu i och med Brexit. Men jag får fullt studiestöd! Kolla kurser på antagning.se


Några allmänna råd:

1. Spara för helvete pengar innan du flyttar. Jag hade inte en krona när jag bestämde mig för att flytta tillbaka på egen hand när det tog slut mellan mig och C. Det behöver inte vara överdrivet mycket men skulle säga tillräckligt för deposition och första månadens hyra.


2. Ge det tid. Jag har fortfarande inte helt fattat vad jag gör i den här jävla stan. Varenda person som flyttat hit säger samma sak: det är hårt, det är ensamt, du kommer må skit och du kommer hata det hundra gånger om innan det släpper. Håll ut.


3. Ta vara på alla kontakter du har. Skriv ner nummer, hör av dig till folk, ta en kaffe, lär känna så många som möjligt så fort som möjligt. Det underlättar att ha folk omkring dig om du skulle hamna i skiten.


Slutligen: London är speciellt, men det är London. Kan få lyckorus flera gånger om dagen när jag inser att jag faktiskt är här. Det är en så intensiv stad. Det kan egentligen aldrig vara fel att flytta hit.