GUIDE: Så överlever du avtändning på kokain

Den här guiden publicerade jag för mer en ett år sedan, då jag fortfarande låg på VeckoRevyn. Needless to say, Bonnier tappade det fullständigt och fick såklart ta ner inlägget, men nu när man är independent™ så tänkte jag att varför inte återpublicera.

Återigen kanske är en disclaimer på sin plats. Jag uppmuntrar inte till drog(miss)bruk. Inte heller tycker jag att det är en briljant sak att börja knarka. Om du eller någon du känner behöver hjälp eller bara vill prata med någon kan ni kontakta Maria Ungdom. Jag har själv blivit behandlad där, 10/10 rekommenderar.

Välkomna alla hålögda, ångestfyllda små knyten som just nu läser detta. Låt oss prata om knark. Okej, det är Söndag morgon och du har knappt sovit. Kanske har du inte ens gått och lagt dig än. Du kanske läser detta på en trött efterfest som fortfarande pågår i en lägenhet någonstans i Kristineberg. Neddragna persienner, vita IKEA-bord och en repad spegel med några smulor av det vita guldet (läs tjacket) kvar på glaset. Du kollar SL-tabellen och försöker att inte kräkas av ångest när du stapplar ut på gatan med solen hängande över dig som en fruktansvärd påminnelse om att du återigen fuckat up det. Men. Fear not. Jag är här för att guida dig genom dimman som ladd lämnar efter sig när ruset försvunnit tillsammans med både livsglädjen och förståndet.

Det blir inte värre än så här. Jag vet. Låt oss.

1. Var snäll mot dig själv

Det jobbigaste när man släpar sig hem från den där lägenheten i Kristineberg är inte den plötsliga insikten om att man glömt sin laddare hos killen med IKEA-borden. Det är tankarna som tar kål på en. Vad gjorde jag igår? Varför tog jag ladd igen? Varför är jag så hysterisk? Fucking hell brände jag hela månadens CSN på… var det ens kokain, var det inte tjack?

Knark är inte bra, det vet vi ju alla, men om du just nu tänder av behöver du inte höra det. Det finns inget jag säger som kommer få dig att hata dig själv mer än vad du redan gör så jag skippar hela den biten och levererar lite rosa, fluffiga moln istället. (För kompensation.) Du är ung. Du är dum. Inget av det här kommer spela någon roll om en vecka. Seriöst, om tio år när du har familj och barn eller ett helt annat liv kommer du kanske komma ihåg denna lördagsmorgons-walk-of-shame och då kommer minnet få dig att le. Det hör till att vara lite efterbliven när man är 20-någonting. Jag förlåter dig.

2. Sov bort det

Finns seriöst ingenting som är lika effektivt mot ångest (och speciellt kemisk sådan) som att sova bort den. Ett ultimat life-hack, man bara hoppar över hela skiten och vaknar upp sexton timmar senare, desorienterad och med vätskebrist och huvudvärk från helvetet men. Det är OK. Kryp ner i sängen och sov så länge du bara kan.

3. Bunkra upp

Det är en fruktansvärt kass regel att unna sig själv när man inte förtjänar det, men eftersom jag sällan gör något hedersamt utan bara hittar på djävulskap skulle jag aldrig få äta glass om vi vände på den principen. Så låt oss celebrera de små sakerna i livet. Visst, du kastade en ölflaska på en kille som senare visade sig vara en vakt och visst, det finns en del tveksamma videor på dina försök att hjula i vardagsrummet hemma hos killarna från Örebro som verkade hur charmiga som helst igår natt efter tre vodka soda-drinkar MEN — du lever! Det är ju helt fantastiskt. Efter en lång och intensiv kväll tycker jag att du förtjänar indiskt, Ben&Jerry, vinägerchips och cola (den drickbara varianten), allt på en gång. Spendera. Köp vad fan du vill, idag har vi inte tid för eftertanke, bara ren impuls. Gör det mysigt hemma i lägenheten/rummet/var du nu är och treat yourself för en helt perfekt hemmakväll. Det har du förtjänat. Detta menar jag som en del av förlåtelsen – jag mår alltid bättre av att göra min omgivning / situation mysig och behaglig, i stor kontrast till det helvete som pågår i huvudet.

4. ”Gör inte om det”

Jag bestämmer mig dagligen för att förändra mitt liv till det bättre men tyvärr är jag karaktärslös och lynnig och gillar att leva extremt så jag har gradvis städat undan bilden av Olivia 2.0. Hon är ta mig fan brilliant och har alltid välvårdade naglar och rutiner men ärligt talat är hon också rätt så trist. När det kommer till att vara efterklok och lova sig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin ta en nyckel av någon inne på toan på SpyBar igen, NÅGONSIN, så lurar man sig själv. Du kommer stå där nästa torsdag och du vet det lika väl som jag. Däremot tröstar tanken något enormt när man är ner i AT-hålet och våndas: imorgon startar ditt nya liv, och det kommer bli fantastiskt. Imorgon. Otroligt. Du kanske till och med börjar springa. Imorgon. Men idag är det B&J som gäller. Glassen, alltså. Jag säger inte detta för att jag vill slå ner alla tankar på ett bättre liv – vill du ändras så tror jag att på att du kan klara av det. Faktiskt. Men personligen har den typen av tankesätt alltid fått mig att må dåligt, eftersom varje nytt misslyckande blir dubbelt så tungt att bära och till slut ger man bara upp. Vill du ändra på något så måste det få ta tid, eftertanke, baby steps och en stor dos förlåtelse.

5. Du är inte ensam

Droger är något så fruktansvärt tabubelagt i Sverige och det gör mig tokig så jag är här för att berätta för dig att varenda jävel knarkar. Alla knarkar. Alla! En vanlig lördagsmorgon ligger typ en femtedel av alla ungdomar utslagna av AT. Du är inte ensam. It’s ok.

Som sagt: om du eller någon du känner har problem med droger och/eller alkohol, kontakta Maria Ungdom. Underbar personal. Trevliga lokaler. Skoja ganska otrevliga lokaler men fick bra hjälp där så var inte rädda för att göra ett försök.

Och ett släng av kulturförakt

Dag...24. Tror jag. Vi sitter och pluggar. Jag läser om olika narrativa tekniker i litterära verk. Han skummar igenom 300-sidorsrapporter från NASA. Känner mig alltid lite som en bortskämd hippie bredvid honom, när jag håller brandtal om vikten av kultur och konst i samhället. Han lyssnar snällt. Återgår sedan till sina rymdrapporter.

Börjar tröttna. Rejält! Vill gå ut och leka men verkar som att utegångsförbudet lär förlängas ett tag till. Jag tröstar mig med studier; jag har i åtminstone turen att älska det jag gör. Vilken ynnest.

Jag läser Katarina Frostenssons "K" just nu. Vilken fantastisk bok, hörni. Vilket språk! Jag har intresserat mig för hela röran kring Svenska Akademien ända sedan jag lyssnade på Sara Danius sommarprat. Vet inte vad det är som tilltalar mig; kanske komplexiteten i frågorna om sexualbrott. Vem som får skulden, vem som egentligen bär ansvaret. Jag läste "Klubben" för ett par veckor sedan och funderade över hatet som sköljde över Arnaut och alla i hans gäng. Jag undrade om han visste att han våldtog kvinnor. Jag tror inte att de flesta våldtäktsmän förstår att de gör fel i praktiken, bara i teorin. "Just don't get caught", tänker dom, och vi i samhället nickar. Är det egentligen inte vårt fel, vi som stod bredvid när männen testade sina gränser? Var det inte vi, med vårt bifall, som tillät att både våldtäktsmän och offer vaggades in i tron om att det som hände var acceptabelt? Är det rimligt att vi kan titta åt andra hållet när vi ser en individ göra något som på pappret är förkastligt, och sedan avsäga oss ansvaret när vi anklagar samma individ för att ha begått de brott vi själva varit vittne till? Var vi inte uppmuntrande, när vi höll käften? Eller hoppades vi att vår tystnad skulle tolkas som fördömande?

Menar givetvis inte att våldtäktsmän bär någon skuld. Det är inte så himla svårt att inte sexuellt utnyttja någon, det borde räknas som common sense att fatta vad ett nej betyder. Men jag tänker mycket på hur småaktiga vi är, vi som stått vid sidan om. Vi som lättat riktar blickarna mot syndabocken, klättrar upp på våra höga hästar och sluter oss kring övertygelsen om att vi agerade rätt fastän vi inte agerade alls. Hur vi som varit stumma i alla år plötsligt kan skrika med en jävla röst. Undrar var den var, den där rösten, när den hade kunnat göra skillnad. Den kanske vabbade.

En annan sak jag tänkte på och blev upprörd över (hah) var GWs program på TV4. "GW om svenska akademien" eller vad den nu heter. Har ni sett det? Om inte, skit i det. Hade sett fram emot en slags genomgång av krisen, någon nytt perspektiv eller så, men det blev istället 45-minuters skitsnack om hur mycket Horace Engdahl tar ut i lön. GW sitter bakåtlutad i fåtöljen och dåsar, säger med grötig röst att hade Katarina Frostensson försörjt sig på sitt författarskap hade hon inte kunnat överleva, bara skrapat ihop några tusenlappar. Nu kan hon istället njuta av en pension som skulle göra statsministern grön av avund.

Magstarkt, tyckte jag. Särskilt om man själv tjänar miljoner på att sälja detektivromaner vars litterära värde är ungefär lika med noll. Men han kanske drömmer om en värld där Läckberg sitter i akademien.

Tycker det är så tjatiiiigt med det svenska kulturföraktet. Rädslan för att erkänna att det finns en elit, och att det finns folk som är bäst på det dom gör. Och motståndet mot denna elit, som torde bottna i en slags avundsjuka. Kanske är det en alltför simpel observation, men så tycker jag inte heller att diskussionen är särskilt komplex.

Det var mina tankar. Vi hörs sen!

Rutiner och dansgolv

Vet ni vad min nya grej är? Sådana där mini-vloggar på TikTok. Små klipp från morgon till kväll; kaffemaskinen som sätts på, ljusen som tänds, solen som går upp, paket som hämtas ut, allt till tonerna av Put Your Record On eller ily.

Det ser så mysigt ut. Kaffedoftande TV4-nyhetsmorgon, Lululemonklädda ben på väg till SATS, kashmirtyg över ångande nydushad hud, målade naglar över mörka tangenbord, ett glas rött framför senaste avsnittet av The Undoing. Hudvårdsrutiner. Städrutiner. Frukostrutiner. Rutiner rutiner rutiner. Jag kan inte få nog. Det är som om jag smygtittar in genom någons fönster. Jag undrar, ser det verkligen ut såhär hos folk? Har alla såhär tjockt hår, så rena kläder och så återfuktad hud? Jag kisar mot mig själv i spegeln. Vad får de motivationen ifrån, alla dessa rutinmänniskor?

Fast jag om någon borde väl veta att det där inte är på riktigt. Att man målar upp ett fantasiliv på sociala medier. Att man får saker att verka bättre än de är. Men ändå. Det ser verkligen mysigt ut.

Jag längtar efter den sortens liv lika mycket som jag längtar efter ölklibbiga dansgolv i London. Okej, jag längtar nog mer efter ölklibbiga dansgolv. Jag kan inte få det ur huvudet, eller kroppen heller för den delen, lusten att dansa och dricka och prata med någon random människa utanför en studentklubb. Shots och Beyonce. Fyllerbråk. Svettigt hår. Smink som rinner.

Jag och min Frida. Tänk om vi VETAT.

Jag stör mig något innerligt på narrativet i media för tillfället. Främst för att sagda narrativ ju styrs av medelålders kvinnor och män som alla hytter med fingret och gnäller "Nu är Det SlutFESTAt!". Som om de inte haft sin tid. Som om ett år för dom går lika snabbt som ett år för oss. Tiden går så snabbt när man är i min, eller vår, ålder. För ett år sedan hade jag precis träffat Axel. För två år sedan hade jag precis flyttat till London. För tre år sedan jobbade jag på svenskan. Och för fem år sedan gick jag fortfarande i gymnasiet. Det är inte kul att sitta framför en skärm hela dagarna när hela kroppen spritter av energi. Det är inte kul att komma hem varje dag och laga mat och spela brädspel och sticka. Det måste vara så enkelt att vara i den perioden av sitt liv där sådant känns helt normalt, när hemmalivet är det givna, men personligen sörjer jag verkligen dessa månader och kanske år som förloras på grund av pandemin. Jag saknar mina vänner, de som är i London, eller i Paris, saknar Frida som är i Lund och Karin som är i Spanien. Saknar att ha ett sammanhang; det gick ju så bra där ett tag, jag började hitta någon slags bas.

Ja. Det suger så jävla mycket. Och då försöker jag också påminna mig om att jag har det förhållandesvis bättre än folk i andra länder, som knappt får gå ut.

Anyways. Det var mina random tankar för kvällen. Vi hörs snart, puss