Jag hade bott i mitt rum i en vecka när grannarna meddelade att de skulle riva fasaden mot trädgården och bygga om. De bor vägg i vägg, och nämnda fasad vetter ut mot samma bakgård som mitt fönster gör. Briljant, tänkte jag. Fucking briljant. Varje dag vaknar jag av dånet från motorsågen och byggarbetarnas försök att överrösta maskinerna genom att vråla sina instruktioner åt varandra. Jag sitter på balkongen och röker och betraktar dem när de svär på polska. Undrar om de vet att jag förstår. Undrar om det spelar någon roll.
Jag vaknade som ur en blackout efter denna vinter. Reste mig omtöcknad, med huvudvärk och vätskebrist och allmän sinnesförvirring. Solen, den älskade jävla solen, började titta fram och jag kunde plötsligt se klart igen. Andas djupt igen. Formulera fullständiga, begripliga meningar igen. Jag knäckte på nacken och skrattade lättat. Att man överlevde. Vilken grej.
Metamorfos: fjärilar som landar på knogarna och säger titta, det funkade. Jag klapprar nerför gatan i mina klackar och blir en ny, en bättre, en vars konturer är lite skarpare än förut. Jag fuktar läpparna, jag vässar pennan så att flisorna av blyers samlas på botten av väskan och fläckar ner pärmarna på mina böcker, samlar sig i dators USB-port och färgar fingrarna metalliskt gråsvarta. Jag är vaken nu, jag är här nu. Jag vet inte vad det ska tjäna till, men någonstans ska man väl ändå. I någon riktning, i något spår.
Mer än så kan man väl inte begära.