En stjärnhimmel i London

”Vad ska vi göra?” frågar han.

Jag sitter på kontorsstolen vid hans skrivbord och snurrar fram och tillbaka. Hjulen fastnar ideligen i mattan och sladdarna under bordet.

”Gå på fest?” föreslår jag fast det är tisdag och klockan närmar sig midnatt.

Inifrån Sam’s rum låter det som vanligt som om någon möblerade om. Släpade byråar över parkettgolvet och hamrade upp hyllor över borden. I början ryckte jag till varje gång dunsarna fick väggarna att vibrera, men nu har jag vant mig.

”Kom,” säger jag.

Vi går ut ur rummet. Sätter oss högst upp i trappan, lägger oss ned på rygg med huvudena tätt bredvid varandra. Den mörkblå heltäckningsmattan är ovanligt ren. Någon måste hunnit städat efter helgens fest.

Ovanför oss lyser brandvarnaren. Precis bredvid den blinkar något annat, ett gult, flimrande sken. Och så det lilla lampan på emergency-skylten, som bara tänds ifall elen går.

”Som en stjärnhimmel”, säger han.

Jag skrattar.

Dag 22

Mamma tyckte jag skulle dokumentera min Corona-upplevelse. Liksom föra dagbok över veckorna i lockdown.

Dokumentera vaddå, undrade jag. Finns inte överdrivet mycket att skriva om. Dagarna ser lite likadana ut: jag och Axel vaknar vid 9, om vi lagt oss i tid dagen innan, äter frukost framför nyheterna (svenska. Han förstår ingenting. Ibland får jag pausa och översätta när han frågar om något som visas men oftast tittar han bara frånvarande på skärmen och knaprar på sin croissant). Sedan sätter vi oss på balkongen och pysslar med något onödigt fram till klockan typ 1, då båda får ångest över plugg. Oftast brukar det leda till att vi tar en nap. 'För att pigga upp oss'. Och så sätter vi oss efter lunch och pluggar fram till kvällen.

Idag har jag suttit på balkongen hela dagen och tittat avundsjukt på måsarna som glider omkring över havet. Dagens höjdpunkt var en fiskebåt som passerade precis nedanför oss: vi följde den båda med stort intresse när den halade in nät som lagts ut längst med strandkanten.

Är så rastlös i kroppen att jag tror jag kommer sprängas. Måste dock medge att vi har en jävla tur. Med en strandlägenhet i Cannes och utsikt över havet. Hade jag behövt stirra in i en vägg hade jag nog brutit ihop vid det här laget.

Tre veckor har gått. Lär väl sitta här fram till juni om saker inte förändras. Jag kanske ska börja blogga ordentligt igen. Nu när jag har all tid i världen, menar jag.

Har ni något roligt att berätta? Saknar era kommentarer. Ni får gärna tipsa om saker att skriva om, skulle underlätta. Puss

GUIDE: Så överlever du avtändning på kokain

Den här guiden publicerade jag för mer en ett år sedan, då jag fortfarande låg på VeckoRevyn. Needless to say, Bonnier tappade det fullständigt och fick såklart ta ner inlägget, men nu när man är independent™ så tänkte jag att varför inte återpublicera.

Återigen kanske är en disclaimer på sin plats. Jag uppmuntrar inte till drog(miss)bruk. Inte heller tycker jag att det är en briljant sak att börja knarka. Om du eller någon du känner behöver hjälp eller bara vill prata med någon kan ni kontakta Maria Ungdom. Jag har själv blivit behandlad där, 10/10 rekommenderar.

Välkomna alla hålögda, ångestfyllda små knyten som just nu läser detta. Låt oss prata om knark. Okej, det är Söndag morgon och du har knappt sovit. Kanske har du inte ens gått och lagt dig än. Du kanske läser detta på en trött efterfest som fortfarande pågår i en lägenhet någonstans i Kristineberg. Neddragna persienner, vita IKEA-bord och en repad spegel med några smulor av det vita guldet (läs tjacket) kvar på glaset. Du kollar SL-tabellen och försöker att inte kräkas av ångest när du stapplar ut på gatan med solen hängande över dig som en fruktansvärd påminnelse om att du återigen fuckat up det. Men. Fear not. Jag är här för att guida dig genom dimman som ladd lämnar efter sig när ruset försvunnit tillsammans med både livsglädjen och förståndet.

Det blir inte värre än så här. Jag vet. Låt oss.

1. Var snäll mot dig själv

Det jobbigaste när man släpar sig hem från den där lägenheten i Kristineberg är inte den plötsliga insikten om att man glömt sin laddare hos killen med IKEA-borden. Det är tankarna som tar kål på en. Vad gjorde jag igår? Varför tog jag ladd igen? Varför är jag så hysterisk? Fucking hell brände jag hela månadens CSN på… var det ens kokain, var det inte tjack?

Knark är inte bra, det vet vi ju alla, men om du just nu tänder av behöver du inte höra det. Det finns inget jag säger som kommer få dig att hata dig själv mer än vad du redan gör så jag skippar hela den biten och levererar lite rosa, fluffiga moln istället. (För kompensation.) Du är ung. Du är dum. Inget av det här kommer spela någon roll om en vecka. Seriöst, om tio år när du har familj och barn eller ett helt annat liv kommer du kanske komma ihåg denna lördagsmorgons-walk-of-shame och då kommer minnet få dig att le. Det hör till att vara lite efterbliven när man är 20-någonting. Jag förlåter dig.

2. Sov bort det

Finns seriöst ingenting som är lika effektivt mot ångest (och speciellt kemisk sådan) som att sova bort den. Ett ultimat life-hack, man bara hoppar över hela skiten och vaknar upp sexton timmar senare, desorienterad och med vätskebrist och huvudvärk från helvetet men. Det är OK. Kryp ner i sängen och sov så länge du bara kan.

3. Bunkra upp

Det är en fruktansvärt kass regel att unna sig själv när man inte förtjänar det, men eftersom jag sällan gör något hedersamt utan bara hittar på djävulskap skulle jag aldrig få äta glass om vi vände på den principen. Så låt oss celebrera de små sakerna i livet. Visst, du kastade en ölflaska på en kille som senare visade sig vara en vakt och visst, det finns en del tveksamma videor på dina försök att hjula i vardagsrummet hemma hos killarna från Örebro som verkade hur charmiga som helst igår natt efter tre vodka soda-drinkar MEN — du lever! Det är ju helt fantastiskt. Efter en lång och intensiv kväll tycker jag att du förtjänar indiskt, Ben&Jerry, vinägerchips och cola (den drickbara varianten), allt på en gång. Spendera. Köp vad fan du vill, idag har vi inte tid för eftertanke, bara ren impuls. Gör det mysigt hemma i lägenheten/rummet/var du nu är och treat yourself för en helt perfekt hemmakväll. Det har du förtjänat. Detta menar jag som en del av förlåtelsen – jag mår alltid bättre av att göra min omgivning / situation mysig och behaglig, i stor kontrast till det helvete som pågår i huvudet.

4. ”Gör inte om det”

Jag bestämmer mig dagligen för att förändra mitt liv till det bättre men tyvärr är jag karaktärslös och lynnig och gillar att leva extremt så jag har gradvis städat undan bilden av Olivia 2.0. Hon är ta mig fan brilliant och har alltid välvårdade naglar och rutiner men ärligt talat är hon också rätt så trist. När det kommer till att vara efterklok och lova sig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin ta en nyckel av någon inne på toan på SpyBar igen, NÅGONSIN, så lurar man sig själv. Du kommer stå där nästa torsdag och du vet det lika väl som jag. Däremot tröstar tanken något enormt när man är ner i AT-hålet och våndas: imorgon startar ditt nya liv, och det kommer bli fantastiskt. Imorgon. Otroligt. Du kanske till och med börjar springa. Imorgon. Men idag är det B&J som gäller. Glassen, alltså. Jag säger inte detta för att jag vill slå ner alla tankar på ett bättre liv – vill du ändras så tror jag att på att du kan klara av det. Faktiskt. Men personligen har den typen av tankesätt alltid fått mig att må dåligt, eftersom varje nytt misslyckande blir dubbelt så tungt att bära och till slut ger man bara upp. Vill du ändra på något så måste det få ta tid, eftertanke, baby steps och en stor dos förlåtelse.

5. Du är inte ensam

Droger är något så fruktansvärt tabubelagt i Sverige och det gör mig tokig så jag är här för att berätta för dig att varenda jävel knarkar. Alla knarkar. Alla! En vanlig lördagsmorgon ligger typ en femtedel av alla ungdomar utslagna av AT. Du är inte ensam. It’s ok.

Som sagt: om du eller någon du känner har problem med droger och/eller alkohol, kontakta Maria Ungdom. Underbar personal. Trevliga lokaler. Skoja ganska otrevliga lokaler men fick bra hjälp där så var inte rädda för att göra ett försök.