ღ

Jag hade bott i mitt rum i en vecka när grannarna meddelade att de skulle riva fasaden mot trädgården och bygga om. De bor vägg i vägg, och nämnda fasad vetter ut mot samma bakgård som mitt fönster gör. Briljant, tänkte jag. Fucking briljant. Varje dag vaknar jag av dånet från motorsågen och byggarbetarnas försök att överrösta maskinerna genom att vråla sina instruktioner åt varandra. Jag sitter på balkongen och röker och betraktar dem när de svär på polska. Undrar om de vet att jag förstår. Undrar om det spelar någon roll.

Jag vaknade som ur en blackout efter denna vinter. Reste mig omtöcknad, med huvudvärk och vätskebrist och allmän sinnesförvirring. Solen, den älskade jävla solen, började titta fram och jag kunde plötsligt se klart igen. Andas djupt igen. Formulera fullständiga, begripliga meningar igen. Jag knäckte på nacken och skrattade lättat. Att man överlevde. Vilken grej.

Metamorfos: fjärilar som landar på knogarna och säger titta, det funkade. Jag klapprar nerför gatan i mina klackar och blir en ny, en bättre, en vars konturer är lite skarpare än förut. Jag fuktar läpparna, jag vässar pennan så att flisorna av blyers samlas på botten av väskan och fläckar ner pärmarna på mina böcker, samlar sig i dators USB-port och färgar fingrarna metalliskt gråsvarta. Jag är vaken nu, jag är här nu. Jag vet inte vad det ska tjäna till, men någonstans ska man väl ändå. I någon riktning, i något spår.

Mer än så kan man väl inte begära.

En stjärnhimmel i London

”Vad ska vi göra?” frågar han.

Jag sitter på kontorsstolen vid hans skrivbord och snurrar fram och tillbaka. Hjulen fastnar ideligen i mattan och sladdarna under bordet.

”Gå på fest?” föreslår jag fast det är tisdag och klockan närmar sig midnatt.

Inifrån Sam’s rum låter det som vanligt som om någon möblerade om. Släpade byråar över parkettgolvet och hamrade upp hyllor över borden. I början ryckte jag till varje gång dunsarna fick väggarna att vibrera, men nu har jag vant mig.

”Kom,” säger jag.

Vi går ut ur rummet. Sätter oss högst upp i trappan, lägger oss ned på rygg med huvudena tätt bredvid varandra. Den mörkblå heltäckningsmattan är ovanligt ren. Någon måste hunnit städat efter helgens fest.

Ovanför oss lyser brandvarnaren. Precis bredvid den blinkar något annat, ett gult, flimrande sken. Och så det lilla lampan på emergency-skylten, som bara tänds ifall elen går.

”Som en stjärnhimmel”, säger han.

Jag skrattar.

Dag 22

Mamma tyckte jag skulle dokumentera min Corona-upplevelse. Liksom föra dagbok över veckorna i lockdown.

Dokumentera vaddå, undrade jag. Finns inte överdrivet mycket att skriva om. Dagarna ser lite likadana ut: jag och Axel vaknar vid 9, om vi lagt oss i tid dagen innan, äter frukost framför nyheterna (svenska. Han förstår ingenting. Ibland får jag pausa och översätta när han frågar om något som visas men oftast tittar han bara frånvarande på skärmen och knaprar på sin croissant). Sedan sätter vi oss på balkongen och pysslar med något onödigt fram till klockan typ 1, då båda får ångest över plugg. Oftast brukar det leda till att vi tar en nap. 'För att pigga upp oss'. Och så sätter vi oss efter lunch och pluggar fram till kvällen.

Idag har jag suttit på balkongen hela dagen och tittat avundsjukt på måsarna som glider omkring över havet. Dagens höjdpunkt var en fiskebåt som passerade precis nedanför oss: vi följde den båda med stort intresse när den halade in nät som lagts ut längst med strandkanten.

Är så rastlös i kroppen att jag tror jag kommer sprängas. Måste dock medge att vi har en jävla tur. Med en strandlägenhet i Cannes och utsikt över havet. Hade jag behövt stirra in i en vägg hade jag nog brutit ihop vid det här laget.

Tre veckor har gått. Lär väl sitta här fram till juni om saker inte förändras. Jag kanske ska börja blogga ordentligt igen. Nu när jag har all tid i världen, menar jag.

Har ni något roligt att berätta? Saknar era kommentarer. Ni får gärna tipsa om saker att skriva om, skulle underlätta. Puss