”Vad ska vi göra?” frågar han.
Jag sitter på kontorsstolen vid hans skrivbord och snurrar fram och tillbaka. Hjulen fastnar ideligen i mattan och sladdarna under bordet.
”Gå på fest?” föreslår jag fast det är tisdag och klockan närmar sig midnatt.
Inifrån Sam’s rum låter det som vanligt som om någon möblerade om. Släpade byråar över parkettgolvet och hamrade upp hyllor över borden. I början ryckte jag till varje gång dunsarna fick väggarna att vibrera, men nu har jag vant mig.
”Kom,” säger jag.
Vi går ut ur rummet. Sätter oss högst upp i trappan, lägger oss ned på rygg med huvudena tätt bredvid varandra. Den mörkblå heltäckningsmattan är ovanligt ren. Någon måste hunnit städat efter helgens fest.
Ovanför oss lyser brandvarnaren. Precis bredvid den blinkar något annat, ett gult, flimrande sken. Och så det lilla lampan på emergency-skylten, som bara tänds ifall elen går.
”Som en stjärnhimmel”, säger han.
Jag skrattar.