top of page

Olivia Hagéus

  • Skribentens bildOlivia Hagéus

Hej igen. Sitter och pluggar, igen. Minns hur lätt det var att blogga när jag hade ett superintressant liv, det fanns ju liksom alltid något att berätta om. Numera är vardagen lite mer... inrutad, om man säger så. Gör inte så mycket annat än att plugga. Vilket givetvis ger mig lite ångest – här sitter jag i London och gräver ner mig i böcker istället för att jag vet inte, gå på ett museum? Dricka öl på någon historisk pub? Promenera i Hyde Park?

Jag skyller på vädret.




Jag ska svara på frågorna ni ställde i inläget nedan. I promise.


Det är fascinerande vad lite distans gör med ens huvud. Jag scrollar runt på Instagram och ser uppdateringar från vänner och bekanta i Stockholm och undrar om jag har det bättre utanför ankdammen eller om jag i själva verket borde stannat i samma cirklar. Det är lätt att känna en slags revansch – "HAH, era fåntrattar. Där sitter ni och tjattrar om samma saker om och om igen medan jag är ute i stora världen. Losers". Ja, fast vaddå? Jag går ju till samma bibliotek varje dag, beställer samma kopp kaffe och har samma ångest över pengar och framtid och inte fan gör väl jag något speciellt. Kommer väl återvända till Stockholm som alla andra självutnämnda, malliga "upptäcktsresande" någon gång vid 30 och skaffa barn med en föredetta-konstnär-numera-mäklare, köpa lägenhet på Upplandsgatan och dekorera fönsterkarmen med stora, gröna växter. Berätta anekdoter på kompismiddagarna: jag brukade vara bloggare, jag bodde i London, jag har knullat på varenda handikappstoa i innerstan.

Det som räddar mig från den dystra framtidsutsikten är förmodligen att min psykiska (o)hälsa inte tillåter mig att leva ett ordnat liv. Hah! Den. som. skrattar. sist.




Nej men, så jävla olycklig är jag inte. Tvärtom. Känner mig alltmer hemma i stan, i mitt kvarter, har träffat nya människor, börjar uppskatta att komma hem till mitt rum, studierna går bra. Jag skriver mer och mer. För dagbok över mitt mående och mina rutiner och är fascinerad över vilken jävla berg- och dalbana jag är: jag har så många olika lägen, så många olika personas att pendla mellan. Jag undrar hur jag uppfattas av andra. Ska fråga Frida när jag får chansen.


Vidare. Vill påminna er, återigen, om att söka till Svenska Skolan i Paris om ni funderat på det. Behöver jag ens motivera varför? Tror ej. Det är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt liv, det absolut bästa året hittills, det formade mig så otroligt mycket och jag skulle ge vad som helst för att göra om det. Mina vänner från den tiden är de som står mig närmast idag. Så om ni funderar på att söka till tvåan eller trean – fucking gör det. Bara en månad kvar. Här hittar ni deras hemsida.


Okej, ska sluta prokrastinera och återgå till plugget. Vi hörs!


  • Skribentens bildOlivia Hagéus

I ANNONSSAMARBETE MED WAHLSTRÖM & WIDSTRAND


Länge sedan vi körde en bokrecension! Fick hem denna för ett par veckor sedan. Har ni läst något av Jenny Rogneby förut? Detta är den fjärde fristående boken i serien om Leona, en utredare i Stockholm som för länge sedan brutit sig ur normen för vad en kvinna och polis ska vara. I ”Ur aska i eld” kretsar handlingen kring en mordbrand på Skeppsholmen. Sex ungdomar hittas döda i vad som snart visar sig vara en slags självmordslek. Leona kopplas in och när ännu en brand bryter ut på Centralstationen inser hon att leken håller på att spridas över landet via nätforum. Det blir minst sagt en kamp mot klockan.

Samtidigt lever Leona något slags dubbelliv (man får följa upptakten till detta i föregående böcker) och är beredd att göra vad som helst för att nå sina mål.

Foto: Frida Thelin

Okej, handlingen först – en vuxen författare som skriver om ungdomar är alltid lite risky. Det blir ofta så pinsamt tydligt att de inte har någon aning om hur jargongen går, hur unga beter sig och pratar, vad de tänker på, hur de rör sig på internet. Men Jenny Rogneby lyckas bra. Nej, inte bara bra, hon briljerar. Chattkonversationerna är rimliga, språket känns lätt och naturligt. Att ämnet (som i sig är klurigt att ta sig an) behandlas trovärdigt gör det hela ännu mer skrämmande. Man inser att boken skulle kunna vara baserad på riktiga händelser och människor. När man hör barnens tankar kring beslutet att ta sitt eget liv förstår man dem, man känner hopplösheten de lever med. Ingen lyssnar, ingen gör något, ingen agerar förrän det är försent. Man blir så oerhört frustrerad över samhället och de vuxnas passivitet – liksom, hur kunde ni inte fatta? Varför gjorde ni inget? Varför bryr ni er först nu?

Som sagt, intressant och viktigt ämne som både berör och väcker frågor hos läsaren.


Foto: Frida Thelin

Vidare. Halvvägs genom boken var jag så irriterad över huvudkaraktären att jag höll på att storkna. Efter att ha läst andra recensioner om böckerna insåg jag att jag inte var ensam – Leona väcker känslor hos de flesta. Hon är gravt demoraliserad, har lite eller inget tålamod för andra människor och är både envis, självisk och i många fall orimlig i sina vredesutbrott. Hon har inte en enda egenskap som man kan förvänta sig av en kvinna, polis och mamma – och det är just därför hon blir intressant. Min irritation blev som ett kvitto på mina egna förutfattade meningar. Det faktum att jag rynkar pannan när jag får veta att allt hon egentligen vill är att skrapa ihop ett par miljoner och dra utomlands säger ju mer om mig än om henne. Hon är minst sagt en komplicerad karaktär.

Foto: Frida Thelin

Extra intressant blev det att läsa boken för andra gången, då jag, förutom att ha släppt förväntningarna, också börjat på andra delen i min kurs i litteraturvetenskap ur ett genusperspektiv. Där läser vi mycket om hur kvinnan framställts i romaner (madonna och horan, the madwoman in the attic, osv) och karaktären Leona blir ett intressant exempel. Tänker att det visar på hur man som läsare lätt blir obekväm när en kvinna inte riktigt beter sig som hon ska och hur svårt det är att förstå sig på henne när hon inte spelar en uppenbar roll. Leona är både kärleksfull och självisk, rättvis och korrupt. Hon lägger ner hela sin själ för att lösa fallet hon tagit sig an, riskerar hela sin karriär för att rädda ungdomarna samtidigt som hon utan vidare bryter mot lagar och konspirerar för att tjäna sina egna intressen. Hela historien är som en berg- och dalbana: precis när man tror att man fått ett grepp om henne river hon upp allt igen och så får man börja om. Det är spännande. Fascinerande, till och med, att man kan bygga en så oförutsägbar karaktär och ändå lyckas göra henne trovärdig.

Sammanfattningsvis. ”Ur aska i eld” är en bok med rasande högt tempo, överraskande karaktärer och komplex handling. Det är nästintill omöjligt att lägga ifrån sig boken när man väl kommit in den.



Jag ser fram emot att se hur boken tas emot och uppfattas av andra! Och om ni läst den –vad tyckte ni?

  • Skribentens bildOlivia Hagéus

Stålande sol och närmare 20 grader i London. I februari. The telegraph förkunnade precis att liknande temperaturer har aldrig förr skådats i UK, så jag antar att vi börjar närma oss slutet. Enjoy it while it lasts, som man säger.



Jag skickade in en inlämning igår och har avsatt dagen för hemmasysslor. Tvätt. Städning. Betala räkningar? Så jävla tråkigt men vad gör man. Överväger att skippa tvätten och ta mig ut i solen, sätta mig och läsa i en park. Försökte övertala Frida att säga upp sig från jobbet men hon tyckte det verkade lite väl drastiskt. Hur som – jag mår bra, väldigt bra, London är plötsligt en helt ny stad i värmen. Ser fram emot våren här.


Mitt huvud är tomt på blogg-idéer. Tänkte att jag kunde lämna över ansvaret till er. Nu när jag (mer eller mindre) är tillbaka, har ni något ni undrar över eller vill att jag ska skriva om? Något särskilt ämne? En fundering som får er att ligga sömnlösa på nätterna? Tell me. Och! Sorry för det här med kommentarerna, verkar som att man måste signa up för att kunna skriva, men ni kan alltid ge en falsk mailadress om ni vill vara anonyma. Ok? Ok. Puss gänget

bottom of page