Olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

När boardingen öppnade rusade alla till planet. Ingen ville riskera att bli strandad i London, och med ett redan överbokat flyg fanns det en överhängande risk att bli ombedd att kliva av. Hälften av mina medresenärer på flyget till Nice bar mask. Planet skulle lyfta vid 17.40, men trots att vi alla satt på våra platser med säkerhetsbältena fastspända kändes det som om luften var mättad av en lågmäld skepsis. Till och med flygvärdinnorna verkade lite tafatta när de gick nerför gångarna, liksom osäkra på om vi verkligen skulle lyfta i tid och utan komplikationer.

Mycket riktigt: klockan 17.35 uppenbarade sig kaptenen och högtalarna sprakade till.

Vi har inte tillstånd att lyfta förrän om två timmar, meddelade han, ackompanjerad av ljudet av upprört mummel från passagerarna. Han fortsatte med att beklaga och uppmanade sedan alla som ville gå av planet att göra det nu.

”Vi siktar fortfarande på att komma iväg,” sa han.

Ett par resenärer tog sina väskor och gick av planet. Resten av oss satt kvar och väntande. Pratade lite med varandra. Halvsov. Men klockan tio i åtta vaknade folk till. Rad efter rad började lysa av det svaga blåvita skenet från skärmar som väcktes. Jag slog upp datorn och vinklade den mot passagerarna på min rad. Killarna på raden bakom ställde sig upp och lutade sig över stolarna för att se; paret framför vände sig om och lyssnade. I gångarna hölls telefoner ut med högsta volym.

Och så började sändningen, klockan sju vår tid, och franska nationalsången ekade i kabinen.


"Nous sommes en guerre", sa Macron allvarligt. Vi skrattade nervöst. Frankrikes president fortsatte sitt tal till nationen med att beskriva situationen. Folk fnös hit och dit, kommenterade sinsemellan, men när han meddelande att hela landet från och med i morgon låg i en total lock-down sa inget ett ljud. Istället satt vi inkapslade i en gemensam tystnad, medan insikten om hur ofattbart detta är spred sig från rad till rad.


När sändningen var slut meddelade kaptenen att vi fick lyfta. Först när vi var i luften andades vi ut.


Jag kom hem till min familj sent på natten. Vilken tur, sa mamma, att du hann: de kanske kommer stänga gränserna nu. Morgonen efter skrev vi ut formulären som myndigheterna skickat ut. Papper som måste fyllas i varje gång vi tar ett steg ut ur bostaden, om det så bara är för att slänga sopor. Jag fylldes av en nästan utomkroppslig känsla första gången jag skrev in mitt namn, mitt personnummer, min adress och anledningen till att jag var utomhus med en avslutande signering och datum. Händer detta? Allt kändes liksom som på lek. Som en sak man gör för att tekniskt sett borde man göra det men ingen bryr sig egentligen, det var bara en formalitet. Men detta var på allvar. Flera i Nice hade redan blivit bötfällda för att ha promenerat ute på gatorna utan sina tillstånd. Ingen är väl i och för sig förvånad. Fransmän är inte så bra på att hålla sig inomhus. Inte på att följa regler heller för den delen. Som en parisisk bartender kommenterade:

"In France, when you tell people to stay home, they go to bars to celebrate the closure".



Jag höll min lapp hårt i handen när jag gick ner till Carrefour. Gatorna var öde. På mataffärens golv blinkade de röda varningslapparna som klistrats fast för att påminna om att hålla en meters avstånd mellan dig och de andra kunderna.

När jag gick tillbaka tog jag en liten omväg och kom ut på boulevarden. Jag stannade ett ögonblick och tog in synen av den folktomma platsen, torget som annars brukade myllra av folk, boule-banan som vanligtvis ockuperades av gamla gubbar men som nu låg övergiven.


Solen var på väg ner. Den marmorliknande trottoaren såg ut att bada i guld. Det var vackert ändå, på ett märkligt kliniskt sätt, denna av människan byggda plats som nu fick stå för sig själv. Jag tänkte att det såg ut som om torget hämtade andan.


Jag kastade en sista blick på det stilla parishjulet. Sedan traskade jag tillbaka till mitt.

  • Olivia Hagéus

Jag slogs ut ur min bana igen. Numera är jag van, jag vet hur jag ska parera slagen så att jag inte tappar balansen. Hukar mig och knäpper händerna bakom huvudet, blundar tills det hela är över.


Jag utvecklar en orimlig rädsla för min egen puls. Inbillar mig bröstsmärtor, försöker tygla paniken med vettiga tankar: ingen dör av en hjärtattack vid 21 års ålder, det är inte rimligt. Samtidigt, i den infekterade delen av hjärnan: orimligare saker har hänt.

Jag är i upplösningstillstånd, kan nästan se hur färgen på min hud flyter ut i luften och blir till ånga, lämnar kvar ett konturlöst, genomskinligt skal. Vad är skillnaden mellan en panikångest-attack och en hjärtattack? Jag frågar google. Ingen, visar det sig. Eller ja, den ena kan du dö av och den andra är ofarlig, men de känns likadant.

Jag knappar in adressen till närmaste sjukhus på Uber-appen. Händerna skakar så mycket att jag knappt kan skriva. Ångrar mig i sista sekund: vill inte vara till besvär. Jag skrattar åt den tragiska tanken. Hon dog för hellre än att störa någon.


Ja, det går ju över till slut. Sjukt nog. Panikångest-attacker är mänsklighetens största skämt. Att kroppen kan driva sig själv till vansinne genom att imitera en hjärtattack borde få vilken Darwinist som helst att börja gapskratta.


En annan sjuk grej är hur snygg man är efter en mental kollaps. Min hy har en sådan lyster, håret är glansigt och friskt. Struttar nerför gatan i regnet med det obotligt glada humör som bara en återupplivad människa kan ha.


Ja, ja, ja. Vidare. Vet ni hur mycket jag pluggar eller? Det tar aldrig slut. Jag älskar det, men en oroväckande sak är att min motivation hänger på att jag älskar det: om jag tröttnar vet jag inte riktigt hur jag skulle kunna ta mig till biblioteket varje dag. Fast nu kanske jag underskattar mig själv. Brukar göra det.


Jag borde verkligen blogga mer men jag vet inte om vad. Kan ni inte hjälpa mig? Med tips på inlägg? Har ju ingen överdrivet spännande vardag att rapportera om längre så behöver lite ämnen. Annars blir det bara existentiell ångest och snack om studier här och det blir ju lite enformigt till slut. Hmu. Puss på er

  • Olivia Hagéus

Hej igen. Sitter och pluggar, igen. Minns hur lätt det var att blogga när jag hade ett superintressant liv, det fanns ju liksom alltid något att berätta om. Numera är vardagen lite mer... inrutad, om man säger så. Gör inte så mycket annat än att plugga. Vilket givetvis ger mig lite ångest – här sitter jag i London och gräver ner mig i böcker istället för att jag vet inte, gå på ett museum? Dricka öl på någon historisk pub? Promenera i Hyde Park?

Jag skyller på vädret.




Jag ska svara på frågorna ni ställde i inläget nedan. I promise.


Det är fascinerande vad lite distans gör med ens huvud. Jag scrollar runt på Instagram och ser uppdateringar från vänner och bekanta i Stockholm och undrar om jag har det bättre utanför ankdammen eller om jag i själva verket borde stannat i samma cirklar. Det är lätt att känna en slags revansch – "HAH, era fåntrattar. Där sitter ni och tjattrar om samma saker om och om igen medan jag är ute i stora världen. Losers". Ja, fast vaddå? Jag går ju till samma bibliotek varje dag, beställer samma kopp kaffe och har samma ångest över pengar och framtid och inte fan gör väl jag något speciellt. Kommer väl återvända till Stockholm som alla andra självutnämnda, malliga "upptäcktsresande" någon gång vid 30 och skaffa barn med en föredetta-konstnär-numera-mäklare, köpa lägenhet på Upplandsgatan och dekorera fönsterkarmen med stora, gröna växter. Berätta anekdoter på kompismiddagarna: jag brukade vara bloggare, jag bodde i London, jag har knullat på varenda handikappstoa i innerstan.

Det som räddar mig från den dystra framtidsutsikten är förmodligen att min psykiska (o)hälsa inte tillåter mig att leva ett ordnat liv. Hah! Den. som. skrattar. sist.




Nej men, så jävla olycklig är jag inte. Tvärtom. Känner mig alltmer hemma i stan, i mitt kvarter, har träffat nya människor, börjar uppskatta att komma hem till mitt rum, studierna går bra. Jag skriver mer och mer. För dagbok över mitt mående och mina rutiner och är fascinerad över vilken jävla berg- och dalbana jag är: jag har så många olika lägen, så många olika personas att pendla mellan. Jag undrar hur jag uppfattas av andra. Ska fråga Frida när jag får chansen.


Vidare. Vill påminna er, återigen, om att söka till Svenska Skolan i Paris om ni funderat på det. Behöver jag ens motivera varför? Tror ej. Det är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt liv, det absolut bästa året hittills, det formade mig så otroligt mycket och jag skulle ge vad som helst för att göra om det. Mina vänner från den tiden är de som står mig närmast idag. Så om ni funderar på att söka till tvåan eller trean – fucking gör det. Bara en månad kvar. Här hittar ni deras hemsida.


Okej, ska sluta prokrastinera och återgå till plugget. Vi hörs!