Om boken

Jag har nog missat att skriva om att Bli kvar har getts ut som ljudbok. Hur knäppt är inte det egentligen. Har fått en del kommentarer från er som lyssnat och blir, såklart, alltid lika varmt i hjärtat.

Har en lite komplicerad relation till min bok. Å ena sidan hatar jag den: det är som en ständig påminnelse om hur jag skrev förut, hur mycket bättre jag skulle kunnat formulera mig, hur ängslig jag var och hur naiv jag var i skrivandet. Å andra sidan är det mitt lilla barn, den artonåriga Olivia inkapslad och inbunden, och jag fascineras över hur otroligt rent jag skrev; hur nära jag var mina känslor, att jag liksom hade en direktlinje till det emotionella.

Så jag undviker själv att läsa den, men jag älskar när andra gör det och när dom gillar den. Ni som har Storytel eller Bookbeat kan lyssna på den här och här. Den är väldigt kort, bara 2-3 timmar. Och juste, om ni vill köpa den fysiska boken hittar ni den här.

Här är två utdrag:

Det här skrev jag om Niklas. Vi är forfarande vänner haha. Vi hade en kort och förvirrande relation med e x t r e m t mycket tjafs. Gud vad vi bråkade. En gång försökte han porta mig från backstage på modeveckan (han är modell) och jag blev RASANDE. Lyckades givetvis få komma backstage ändå, den stackars stammande assistenten tog ett steg åt sidan så fort han såg min blick men gud vad sur jag var. En annan gång fick han låna min mobil under modeveckan i Paris, och sedan svarade han inte på hela helgen. Till slut dök han upp utanför min dörr. Han hade gått för nära kanalen mitt i natten och trillat i. Min mobil såg jag ju aldrig igen.

<3 Lilla Olivia. Jag var verkligen så himla ledsen, kändes som om jag gick sönder hela tiden. Det var precis så jävla pissjobbigt att bli dumpad som jag skrev här.

Lite hudvård

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

När jag började blogga för hundra år sedan (....är det någon här som är kvar från

'soeurs'-tiden? Hola isf, vore sjukt) så gjorde jag det för att jag ville skriva. Sedan blev bloggen stor och jag fyllde arton och gick ut på krogen och plötsligt fanns det riktiga människor därute som läste mina texter. Det var överväldigande. Fantastiskt, för det mesta, men det gjorde mig också rädd. Den där friheten jag hade i texterna blev liksom kompromissad. Det gick så långsamt att jag inte märkte det, men efter ungefär ett år började jag inse att jag skrev för någon. Medveten om att någon skulle läsa. Det hade jag aldrig gjort förut, jag skickade bara texterna rakt ut i tomma intet och tänkte aldrig på att den där statistiken, de där tusentals människorna som visade sig som små siffror, faktiskt var personer.

Och det var väl då jag började skriva sådär tomt och löjligt och inom ramarna. Det var också då jag började tjäna pengar, kanske framförallt för att jag ville ta mig vidare, bli som de andra, ta finA LJUSA BILDER. Gick sådär. Nej alltså gick åt helvete.

Jag visste inte riktigt hur det gick till när jag tappade det. Till min stora förvåning verkade det dock självklart för alla andra.

"Det är så synd" sa jag någon gång till Frida när vi satt i mitt rum i London och blåste cigarettrök ut genom den lilla glipan i köksfönsret, "att min blogg blev så.. tom. Typ. Helt plötsligt började jag tappa läsare och ju mer jag försökte med bilder och skit, desto värre blev det"

"Ja"

"Konstigt" sa jag.

"Nä, inte så" "Va"

Frida satt på kylskåpet och försökte balansera vinglaset mellan knäna.

"Jag sa inte så konstigt. Din blogg sög mot slutet"

"Ja fas..."

"Jag vet exakt när jag slutade läsa din blogg" sa Frida och ställde ner glaset på köksbordet.

"Gör du?"

"Japp"

Det visade sig att alla visste precis när min blogg blev tråkig. Joanna, Andrea, Hannah, Hanna. Alla! Jag frågade dem och de nickade som om det var det mest självklara.

"Joooo, den började ju bli tråkig där någon gång när..."

Jag blev oerhört kränkt.

Men som Frida sa: "Ja men alltså vem behöver egentligen tips på 'åtta par jeans för hösten'"

Hon tog ett bloss och skrattade till.

"Och från dig av alla människor"

Jaja. Det är bra att ha åtminstone en sådan kompis. Som skrattar åt en i ens allra vämjligaste stunder.

Anyways. Spånade som vanligt. Min poäng var: jag vill inte återgå till den personan. Som 'tipsar' om saker jag inte har någon aning om. Men! Vissa saker har jag ju faktiskt en aning om och en av de sakerna är ju ✨ akne✨ .

Har dragits med min dåliga hy i fyra år nu (ish). Har provat allt möjligt trams. Min hy (förutom att tydligen vara AKNEBENÄGEN. Alltså the audacity) är också väldigt känslig. Får utslag av minsta lilla: vissa sorters viner, flygplansluft, schampoo, miljöombyte, otrevliga kommentarer, lågt banksaldo ja ni fattar. Hur som helst: nu har jag hittat en rutin som fungerar och då tänkte jag att jag kunde dela med mig av den.

Började med Epiduo som är en receptbelagd medicin från helvetet. Använde den helt fel, så istället för att bli bättre blev allt bara kaotiskt. Problemet löste sig förra julen, när jag en återfuktade av min mammas kompis. Den är alltså skapad för hud som torkats ut till följs av aknebehandling, så den täpper inte till några porer. Vilket ju är så jävla bra när man använder uttorkande aknemedicin (såg för övrigt att den är på rea nu via den här länken, men annars hittar ni den på apoteket). Det är den gröna tuben på bilden här nedanför.

Vidare. Jag har börjat med The Ordinary. Föll för grupptrycket på TikTok. Jag började med någon konstig stickande C-vitamin grej (Tuben längst till höger på bilden). Jag har googlat och googlat och förstår fortfarande inte vad en 'suspension' är (ni får gärna berätta för mig om ni vet). Och visst – huden blev absolut mer levande och kändes lite mer... hälsosam? Mindre grå? Idk, men skulle inte säga att den var revolutionerande. Förmodligen ett bra tillägg till en redan bra hudvårdsrutin (vilket du kanske har. I så fall hittar du den här).

Jag gjorde fler efterforskningar på tiktok och köpte sedan den vita flaskan till höger. Den finns på Kronans Apotek, men den brukar vara slut. Ni hittar den här. (för ett billigare pris också, såg jag nu? Jesus fuck vad the ordinary har sjuka priser).

Tvättade ansiktet som vanligt med den här från La Roche (kan rekommendera, men se till att tvätta EN gång och inte ta för mycket) och sedan använde jag det där serumet och gud vaknade upp med en hud som var FRESH för första gången sedan jag slutade gynamsiet typ. The glow was unmatched.

Sist men inte minst har vi peelingen. Jag har läst allt jag kan på internet om den vilket resulterade att jag inte vågade använda skiten på en hel vecka efter att jag köpt den. Tydligen är den väldigt stark och ska bara användas en gång i veckan. Provade lite försiktigt förra helgen, ett tunt lager, och körde 8 minuter istället för 10. Gick bra. Använde den igen igår. Gick också bra: mitt ansikte smälte inte, som jag var rädd för.

Nu har jag använt de två senaste inköpen i två veckor och jag väntar fortfarande på att det ska visa sig vara en scam, men alltså, har inte haft några utbrott alls. Tvärtom, min hy är bättre än någonsin. Jag blänger på mig själv i spegeln varje morgon, redo att bli besviken. Och alltså det kommer jag kanske bli, det har ju faktistk bara gått två veckor, men å andra sidan kan jag inte minnas senaste gången jag hade två problemfria veckor i rad så. Idk.

Detta är vad som funkar på mig. Har inte haft ett liknande resultat tidigare och från vad jag läst har folk samma uppfattning. Ni kanske också provat produkterna? Berätta vad ni tycker i så fall.

Gud, vad lång tid det tog att skriva det här inlägget. Nu hör ni säkert inte från mig på en månad. Ciaooo

Om bara gräset var grönare

Det blir väl alltid såhär när mörkret sänker sig och dagarna blir kortare, men jag kan inte minnas senaste gången det var så svårt som det har varit denna vinter. Och vi är inte ens halvvägs genom december.

Jag skrev till en vän:

By now I have tried to look at life from every single point that I can and it’s not helping.

Det känns som att jag börjar om varje dag, försöker hålla mig fast vid de minsta små lyckostunderna, försöker laga mat, lägga mig tidigt, lägga mig sent, äta frukost, plugga, titta på film, hänga med vänner, läsa, men det känns som om jag lägger plåster på köttsår. Stressen över plugget plus jobbet plus ansökningar, och känslan över att man hanterar denna stress for nothing: jag insåg med skrämmande klarhet att jag inte vet varför jag gör det jag gör. Jag letade och letade men jag hittade inte kärnan som tidigare alltid varit där: till och med i de stunder då jag haft ett brinnande hat över plugget och bara velat strunta i allt har jag alltid åtminstone haft känslan av att vara på rätt väg. En slags trygghet i maggropen. Och det räcker för att stressen ska vara rimlig.

Men nu vet jag inte. Jag vet teoretiskt varför, jag minns ju varför jag började, men jag förstår det inte på riktigt. Klassisk vinterdepression, eller depression i allmänhet: den där skrämmande känslan av att allt förlorar betydelse. Att ingenting går att se fram emot. Att man är fast i ett slags smärtsamt vakuum, där allt bara gör ont hela tiden, och man förstår inte varför man står ut. Man bara är där, i mellanrummet mellan ångest och likgiltighet, och man kan inte backa ut från situationen, för det är ju inte själva vännerna, relationen, skolan, boendet, kroppen, maten, familjen, ångesten som är fel: det är allt. Det är ingenting. Det gör liksom ingen skillnad att hoppa av.

Så man fortsätter. Kanske främst för att man inte har något alternativ.

Ja, vid det här laget har jag sett vardagen ur alla vinklar, försökt precis allt, men nu börjar orken verkligen rinna av mig och jag önskar så mycket att jag hade något annat att se fram emot än en mörk, kall vinter i en stad som redan kändes tom, men som vid det här laget känns fullkomligt öde. Att den här vardagen någon gång skulle ta slut, att det inte var en fråga om att vänta utan om att förändra.

Gud, vad det suger. Jag hoppas ni har det bättre än jag, att ni hanterar allt bättre än vad jag gör. <3