Man hittar någon, till slut

Gammalt inlägg jag hittade. Om en första kärlek:

TISDAG,27SEPTEMBER,2016,12:00

Man hittar någon. Man kanske springer in i någon på stan. Eller sätter sig i någons knä på en fest. Eller går på en nervös date på Tinder.

Man hittar någon. Man smsar trots att man egentligen inte gillar att göra det. Man ringer långa samtal. Man går ut och röker och sitter med telefonen tryckt mot örat och balanserar på trottoarkanten och tappar balansen när han säger något roligt. Man döljer ett löjligt fnissande med ena handen och man låtsas vara sur och så lägger man på och inser att man stått ute i minus 15 grader i fyrtiofem minuter.

Man bryr sig inte. Man går upp och lägger sig i sängen och somnar inte förrän fyra timmar senare för att hjärnan går på högvarv.

Man ses. Man tittar på en film. Man väljer filmen tillsammans, är löjligt diplomatisk, krånglar lite med HDMI-sladden ett tag och slår sig sedan ned i soffan med chips och godis och popcorn som ingen av er rör. Man tittar koncentrerat på filmen och hör inte ett enda ord. Man rullar axlarna bakåt och lutar sig nonchalant mot soffryggen och råkar stöta till hans ben och han drar upp knäna och när två timmar och fyrtiofem minuter har gått kan ingen av er komma på vad filmen handlade om men ni kan beskriva ljudet av den andres andetag utan att blinka.

Man säger hejdå i dörren. Stannar kvar i en millisekund för länge och tvekar. Kommer av sig. Man kysser varandra fumligt i sekunden mellan två hjärtslag och blodet exploderar som om det var bensin som tändes på och man snubblar bakåt in i hissen ut i entren ut på gatan och hela vägen hem brinner man. Man brinner och brinner och brinner och från tredje våningen följer någon en med blicken och brinner lika mycket.

Man ramlar rakt in i varandras armar och hånglar och pussas så att omgivningen skriker att man ska hitta ett rum och man skrattar och pekar finger och hånglar lite mer för vad fan har dom med det att göra, fattar de inte att hela världen kretsar kring oss? Hela universum finns till för att vi två ska kunna hålla handen påväg mot konsum och hela jorden existerar bara för att jag ska få se dig skratta.

Man hittar någon. Bara en dag helt plötsligt står man där med sin hittade person. Man gör det. Man hittar någon

– – –  – – – – – – – –  – – – – –

Vad solklar kärlek var, när man var sjutton år.

Vad man bländades.

Distansstudier och hemlängtan

Ännu en dag i rastlöshet. Imorse ringde klockan på 8.30, satte mig upp i sängen och stängde av alarmet och somnade om. Vi vaknade en timme senare, utvilade, det är inte alltid man vaknar utvilad tycker jag. Men det gjorde vi.

Åt frukost och kollade nyheterna som vanligt. Boris Johnson vårdas på intensiven. Bilder på St Thomas' Hospital rullas upp sida vid sida med programledarens allvarliga blick. Ett styng av saknat bränner till; min hatkärlek till London har i dessa tider mattats av till förmån för ett glorifierande av staden. Åh, vad jag saknar min gata, med blommande körsbärsträd och en spirande balkong. Borta är minnena av iskalla nätter och mörkgrå mornar; av allt det råa, av det hänsynslösa. När London badar i solsken är allt förlåtet.

Alice kommenterade och bad om lite tips kring distansstudier. Jag borde ju egentligen ha stenkoll på detta eftersom jag pluggat ett år på distans och planerar att ta min fil.kand på detta viset, men ärligt talat har jag ingen aning om hur man ska gå tillväga. Vet bara vad som funkar för mig, och det är ironiskt nog att se till att aldrig plugga hemifrån. Jag ansträngde mig för att se biblioteket som min 'skola'. I London gick jag och Axel upp, duschade, fixade till oss och drog båda till respektive 'arbetsplats'. Om vi var hemma hos mig i west brukade jag åka till Kensington Library (älskar stället), eller Bush Theatre (där vi blivit stammisar, jag och mina kära vänner). Från north London, där Axel bor, åkte jag till British Library eller till BFI Reuben Library.

Inte lika enkelt att flaxa omkring i dessa tider såklart. Jag skulle säga att en viktig grej är att klä på sig hahaha wow vilka expertråd som ges här, borde kanske ta betalt. Nej men, genom att 'starta dagen' (duscha, klä på sig, äta frukost) kan man ju avsluta den också. Så att man känner att nu dessa timmar jobbar jag, istället för att halvplugga lite närsom. Är i och för sig expert på det också.

Annars. Det är oerhört varmt här. Sitter och stirrar längtansfullt på stranden. Ska återgå till mina jävla studier nu, apropå inlägget. Vi hörs snart

varje dåre har sin grej

Sitter i karantän i Cannes som ni nu vet. Pluggar satan inför tenta på onsdag och försöker i den mån det går att ta mig ut med jämna mellanrum (med l'attestation, intyget, väl synligt i handen så att jag slipper bli trakasserad av de patrullerande poliserna).

Trött sak att kommentera, egentligen, jag menar alla pratar ju om det men ändå: vilka sjuka tider! Jag antar att ni i Sverige fortfarande är ute och ränner på gatorna, förutom de som sitter hemma och surar för att 'ta ansvar'. Här i Frankrike är det lite annorlunda. Utegångsförbudet tas på fullaste allvar; senaste två dagarna har jag från min balkong bevittnat minst sex arrester. Om det inte är polisbilar eller patrullerande så är det polisbåtar och helikoptrar.

Krigszon, skrev jag till Frida, befinner mig i en krigszon. Vad gör du ikväll?

Hon svarade med att skicka en printscreen:

Lundensare. Hoppas dom kolar först i den här röran.

Vidare. Jag lyssnade på Alex och Sigge här om dagen. De pratade om hur intressant det var att folk under tider som dessa liksom blir liiite knäppare. Den individuella knäpphet skruvas upp. 'Chaque fou a son truc', varje galning har sin grej. Poddavsnittet låg färskt i minnet när jag slog mig ner framför datorn igår för att kolla SVT Agenda, som utlovade kommenterar på Stefan Lövens tal till nationen. Både Kerstin Hessius och Anders Tegnell skulle gästa. Kul, tänkte jag och det blev det. Precis som podduon anmärkte på i fredagens avsnitt har folk tappar det fullständigt. Jag har aldrig sett något så hysteriskt i svensk TV.

Katastrof, tänkte jag och smsade Frida medan jag tittade. Här är ett utdrag ur min monolog:

Programmet speglade verkligen samhällets pågående mani. Det var som ett skådespel. Nej, som en absurd immersive-föreställning där hälften av de inblandade var skådespelare och den andra hälften var förvirrade statister som gjorde sitt bästa för att hänga med i handlingen. Jag ska berätta.

Det börjar så smått med... början, såg jag nu när jag spolade tillbaka. Haha, allt gick verkligen åt helvete. Programledaren Anna Hedenmo presenterar kvällens upplägg, som egentligen ska synas för tittarna i form av ett animerat schema, men det enda man möter är Hedenmos stirrande blick. I vad som känns som en mindre evighet sitter man inkaspslad i det där obehagliga vakuumet som uppstår när tekniken strular i direktsändning. Till slut ger hon äntligen upp, mumlar något om tekniska problem och vänder sig mot kvällens politiska kommentatorer: Ewa Stenberg från DN som ser ut som om hon ska börja gråta när som helst och Mats Knutson från Sveriges Television som verkar vara den enda som samlat sig inför sändningen. Blir ett kort samtal. Stenberg ser ut att bryta ihop vilken sekund som helst. Sedan över till Tegnell – vår inofficella landsfader som måste ha ett släng av autism för så konsekvent lugn som han är kan väl ingen vara, särskilt inte om man bär hela Svenska folkets välbefinnande på sina axlar.

En liten bit in i samtalet får Hedenmo en stroke. Inte en enda fullständig mening kan hon få ur sig. Tegnell betraktar henne tålmodigt medan hon svamlar: "När? Är... liksom. När – jag menar, hur länge? Eller? Till sommaren?"

"Hur länge detta kan hålla på?" säger Tegnell hjälpsamt.

Hon nickar med en bekymrad rynka i pannan. Han svarar. Hon avbryter. Med mer svammel? "Sommaren" kraxar hon förvirrat.

Med road irritation fortsätter jag lyssna på den allt mer obegripliga intervjun. Jaja alla kan ha en dålig dag men detta var som att betrakta en trettonåring som gått ut på stan för att intervjua någon för ett skolarbete. Frågorna är onödiga, hon avbryter frekvent utan att ha något att säga, upprepar sig och kan för sitt liv inte följa med i diskussionen.

Jag undrar om det är så jag låter efter en och en halv flaska vin: liksom irriterande påstridig och ivrig att konversera trots att ingen hör ett ord av vad man säger. Fast besluten om att bidra till diskussionen. Lyckligt omedveten om att man bara förstör.

Nästa moment på schemat som fortfarande inte presenterats för publiken är ett samtal med två nya gäster: den av dagstidningarna omskrivna Kerstin Hessius, som i sin medverkan i Aktuellt gjorde historia som den första svensken att tala om krisen med samma mörka, hätska allvar som Macron när han i måndags förklarade krig, och så en stackars människa från WHO som för sitt liv inte verkar förstå vad han gör i studion.

Anna Hedenmo presenterar gästerna i lugn och ro. Än så länge verkar allt gå bra. Rösten är stabil. Hon vänder sig mot Hessius med en tydlig fråga.... och här förstår man att det kommer gå åt helvete. Hessius ser ut som om hon kommer implodera när som helst. Hon har så mycket att säga att hon vibrerar. Vem som helst kan fatta att den där människan, hon har absolut inga planer på att följa manus.

Jag skriver till Frida: nu börjar dom snart veva.

Mycket riktigt: Hedenmo ställer frågan; Hessius hör inte ett ord. VD:n för tredje AP-fonden sätter igång med en monolog utan dess jävla like. Med en programledare som allt mer stressat försöker bryta in och den stackars svimfärdiga WHO-killen bredvid sig maler hon på om ekonomi, depression, självmord och vi-måste-ha-ett-datum. Jag hatar den sortens retorik hon använder; den när man upprepar meningar för att vinna tid. (Tänker på arga snickaren i SVT Opinion Live. Här är ett klipp)

"Du pratar om att detta drabbar ekonomin.." försöker Hedenmo.

"Nä jag pratar om människor. Det här är människor. Och välfärd, människor..." "Men alltså människor som berörs av närings-" "Nä, nä. Människor..."

"...som berörs av näringsliv...."

"Det här är MÄNNISKOR."

Det är hysteriskt roligt att se hela dialogen spåra ur fullkomligt. Ingen förstår längre vad den andre pratar om, allra minst WHO-killen. Jag noterar roat hysterin i Hedenmos blick när hon gång på gång försöker få ordet. Tänker att jag skulle ge vad som helst för att få läsa ett transcript på vad redaktionen vrålade i hennes öronsnäcka just då.

Till slut får Hedenmo ordet och vänder sig till WHO-killen för att få en kommentar ("Vad tycker du?"). Han tittar från den enda till den andra. "Ja-a...” mumlar han förvirrat, ”Eller. Vad menar du?"

Han vänder sig till Hessius, som alltså inte ställt en fråga.

Samtidigt presenteras han i rutan som "Anders Tegnell, statsepidemolog".

Hessius börjar svamla igen. Det är förresten häpnadsväckande, hur denna förr så samlade och skarpt intellektuella människa inte lyckas få fram ett enda vettigt ord. Hon säger bara det som alla redan vet, och så fyller hon ut ofullständiga meningar med ord som "plan", "vi måste", "allvar" och "folks liv".

Resten av intervjun är bara en enda röra. WHO-killen får till slut en liten fråga om hur regeringen hanterar det hela. Han säger något svävande om samarbetet mellan regeringen och experterna. Hedenmo hugger:

"Lyssnar regeringen för mycket på folkhälsomyndigheten?"

"Ja.. lite" säger han.

"Ge ett exempel" Och suckar han - Johan får vi veta att han heter när redaktionen lyckas sätta rätt titel en bit in programmet - nu suckar Johan djupt och resten av hans svar speglar en sådan sömnighet att man bara vill hoppa in i rutan och säga hördudu gå hem och ta ett bad. Hessius står bredvid med händerna literally bakom ryggen som för att hålla band på sig själv. Hon ser andfådd ut.

Om ni inte har något bättre för er - och det tvivlar jag på att ni har ni sitter ju här och ugglar - så tycker jag ni ska kolla på avsnittet. För jävla roligt var det att se, hur folk har skruvat upp sin knäpphet till max och plötsligt verkar helt felkalibrerade. Här hittar ni det.

Nu ska jag återgå till tenta-plugg. Önska mig lycka till. Och stay sane!