top of page

Olivia Hagéus

  • Skribentens bildOlivia Hagéus

Det här tänkte jag på. Eller, det här har jag ofta tänkt på, sedan jag flyttade till London. Ju mer jag började skriva på engelska desto sämre blev jag på att skriva på svenska. Det var som att jag gav bort en färdighet till förmån för en annan. Säger man ens färdighet? Tänker på skill. Ni fattar.


I somras. Då! Då träffade jag ju Axel, och helt plötsligt växlades det mellan tre språk istället för två. Slutade med att jag pratade franska till Stella, svenska till Axel och ja engelska till mamma. Som sagt: kunde inte formulera en enda sammanhängande mening.


Jag sitter hur som helst i solen och läser om .... narcissism. Eller Freuds tankar om narcissism. Vi ska försöka ta oss till Stockholm nu i helgen, ska bli spännande att se hur vardagen är i Sverige. Var så sugen på att skriva på facebook typ "hemma!! ser fram emot att träffa alla <3 fest någon" men blir lite konflikträdd. Fan folk är så jävla aggressiva i dessa tider? Såg en facebookpost om en tjej här i Frankrike som hade blivit tillsagd för att hon hoppat hopprep utanför sin port och någon kommenterade JA MEN VAFAN SKA DU HOPPA HOPPREP FÖR FATTAR DU INTE DE E SÅNA SOM DU SOM BIDR-


Folk är så taggade på detta att de vibrerar av längtan att få peka finger åt andra. Gud, vad obehagliga jag tycker dom är. De har så mycket känslor som spiller över. Vill smyga ner en xanax i deras kaffe eller vad dom nu dricker, kanske 'silverte' som deras horoskop rekommenderat att de ska inhalera en gång som dagen. Nej nu spårar jag ur lite. Vi hörs sen


  • Skribentens bildOlivia Hagéus

Gammalt inlägg jag hittade. Om en första kärlek:


TISDAG,27SEPTEMBER,2016,12:00

Man hittar någon. Man kanske springer in i någon på stan. Eller sätter sig i någons knä på en fest. Eller går på en nervös date på Tinder.

Man hittar någon. Man smsar trots att man egentligen inte gillar att göra det. Man ringer långa samtal. Man går ut och röker och sitter med telefonen tryckt mot örat och balanserar på trottoarkanten och tappar balansen när han säger något roligt. Man döljer ett löjligt fnissande med ena handen och man låtsas vara sur och så lägger man på och inser att man stått ute i minus 15 grader i fyrtiofem minuter.

Man bryr sig inte. Man går upp och lägger sig i sängen och somnar inte förrän fyra timmar senare för att hjärnan går på högvarv.

Man ses. Man tittar på en film. Man väljer filmen tillsammans, är löjligt diplomatisk, krånglar lite med HDMI-sladden ett tag och slår sig sedan ned i soffan med chips och godis och popcorn som ingen av er rör. Man tittar koncentrerat på filmen och hör inte ett enda ord. Man rullar axlarna bakåt och lutar sig nonchalant mot soffryggen och råkar stöta till hans ben och han drar upp knäna och när två timmar och fyrtiofem minuter har gått kan ingen av er komma på vad filmen handlade om men ni kan beskriva ljudet av den andres andetag utan att blinka.

Man säger hejdå i dörren. Stannar kvar i en millisekund för länge och tvekar. Kommer av sig. Man kysser varandra fumligt i sekunden mellan två hjärtslag och blodet exploderar som om det var bensin som tändes på och man snubblar bakåt in i hissen ut i entren ut på gatan och hela vägen hem brinner man. Man brinner och brinner och brinner och från tredje våningen följer någon en med blicken och brinner lika mycket.

Man ramlar rakt in i varandras armar och hånglar och pussas så att omgivningen skriker att man ska hitta ett rum och man skrattar och pekar finger och hånglar lite mer för vad fan har dom med det att göra, fattar de inte att hela världen kretsar kring oss? Hela universum finns till för att vi två ska kunna hålla handen påväg mot konsum och hela jorden existerar bara för att jag ska få se dig skratta.

Man hittar någon. Bara en dag helt plötsligt står man där med sin hittade person. Man gör det. Man hittar någon

– – –  – – – – – – – –  – – – – –

Vad solklar kärlek var, när man var sjutton år.

Vad man bländades.

  • Skribentens bildOlivia Hagéus

Ännu en dag i rastlöshet. Imorse ringde klockan på 8.30, satte mig upp i sängen och stängde av alarmet och somnade om. Vi vaknade en timme senare, utvilade, det är inte alltid man vaknar utvilad tycker jag. Men det gjorde vi.


Åt frukost och kollade nyheterna som vanligt. Boris Johnson vårdas på intensiven. Bilder på St Thomas' Hospital rullas upp sida vid sida med programledarens allvarliga blick. Ett styng av saknat bränner till; min hatkärlek till London har i dessa tider mattats av till förmån för ett glorifierande av staden. Åh, vad jag saknar min gata, med blommande körsbärsträd och en spirande balkong. Borta är minnena av iskalla nätter och mörkgrå mornar; av allt det råa, av det hänsynslösa. När London badar i solsken är allt förlåtet.


Alice kommenterade och bad om lite tips kring distansstudier. Jag borde ju egentligen ha stenkoll på detta eftersom jag pluggat ett år på distans och planerar att ta min fil.kand på detta viset, men ärligt talat har jag ingen aning om hur man ska gå tillväga. Vet bara vad som funkar för mig, och det är ironiskt nog att se till att aldrig plugga hemifrån. Jag ansträngde mig för att se biblioteket som min 'skola'. I London gick jag och Axel upp, duschade, fixade till oss och drog båda till respektive 'arbetsplats'. Om vi var hemma hos mig i west brukade jag åka till Kensington Library (älskar stället), eller Bush Theatre (där vi blivit stammisar, jag och mina kära vänner). Från north London, där Axel bor, åkte jag till British Library eller till BFI Reuben Library.


Inte lika enkelt att flaxa omkring i dessa tider såklart. Jag skulle säga att en viktig grej är att klä på sig hahaha wow vilka expertråd som ges här, borde kanske ta betalt. Nej men, genom att 'starta dagen' (duscha, klä på sig, äta frukost) kan man ju avsluta den också. Så att man känner att nu dessa timmar jobbar jag, istället för att halvplugga lite närsom. Är i och för sig expert på det också.



Annars. Det är oerhört varmt här. Sitter och stirrar längtansfullt på stranden. Ska återgå till mina jävla studier nu, apropå inlägget. Vi hörs snart

bottom of page