Olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Vi är på g hem till Sverige. Under förevändningen att min lillasyster är där själv, men också av den mindre moraliskt försvarbara anledningen att vi inte stod ut med Frankrikes lockdown. Sista veckorna har hundarna varit så frustrerade att de rykt ihop och börjat slåss. Stella som är sex har till och med tröttnat på att spela spel. Vi satt uppe och tittade påHarry Potter till klockan två på nätterna. Bakade bullar varje kväll – en enda gång blev de bra, då vi hade lyckats få tag på alla ingredienser. De andra gångerna blev de lite halvdana. Vi saknade jäst. Försökte byta ut det sällsynta vetemjölet mot dinkelmjöl. Ni fattar.


Vi ska alltså hem ett tag, för att försöka få ordning på saker och ting. Jag måste till en naprapat och det genast – min rygg har börjat krångla något fruktansvärt. Och här om natten när jag skulle gå upp och dricka vatten vek sig plötsligt benen på grund av en oförklarlig smärta i vaderna. Båda vaderna! Fattar inte vad som hänt. Känns som om musklerna förtvinat.


Tandläkaren måste jag gå till också innan jag på allvar tappar tänderna. Ja, ni fattar. Det blir en sväng till Sverige! Skall få ordning på studierna, tänderna, kroppen, mitt hår. Emelie berättade att hon läst om hur rika Européer tar sig till Sverige för en slags lyxsemester eftersom allt är öppet. Jag skrattade nervöst. Sa strängt till mig själv att inte ränna runt på gatorna det första jag gör. Tandläkaren var det. Och ryggen.


Med det sagt känns det lite som om hela diskussionen blir gradvis mer och mer infekterad. Man kan i förbigående slänga ur sig – som jag gjorde – att det skulle bli skönt att komma tillbaka till Sverige där det råder någon slags sensibilitet, att för tillfället slippa ta omvägar för att undvika polisen och dubbelkolla sina papper varje gång man ska ut med soporna. Kvinnan jag pratade med fräste att Sverige minsann gör fel i att inte ta detta på så stort allvar som Frankrike. "Folk går ju omkring som vanligt, går på restaurang och sprider smittan hit och dit. Hur tänker dom?" frågade hon retoriskt och grep tag om sin rullväska. Hon skulle nämligen också till Stockholm för att, precis som jag, hälsa på sin familj. Jag såg efter henne när hon gick. Jävla kärring.


Infekterat, ja. Jag kommer dessvärre från en familj som skamlöst klassar alla alarmister som töntar. Is i magen och så vidare. Lyssna på experterna. Spekulera inte. Jag läser ideligen tweets från folk i Sthlm som ba det är inte klokt hur vi inte har en lockdown och då tänker jag såhär: känner dom någon, flera, som blivit smittade och dött? Har de blivit direkt påverkade av skiten? För jag kan lova er att lockdown, på sättet vi har det i Frankrike, bara är spännande den första veckan. Efter det är det inte kul längre. Inte ens coolt. Bara fruktansvärt tråkigt. Ibland får jag känslan av att svenskar vill ha karantän bara för att de tycker att det är lite intressant. Det är väldigt frustrerande att befinna sig i en global kris och bara känna av den 'halvdant' – folk mjölkar ju redan sina av stillasittandet orsakade depressioner – så man vill väl att det ska kännas att det är på allvar. Jag vet inte. Jag kanske har fel. Men vad jag inte kan för mitt liv kan förstå är hur man vill ha en lockdown, hur man kan tjata om det trots att man inte blivit påverkad. Liksom för helvete njut!!


Nu ska jag dock inte vara sådan. För någon som står på andra sidan diskussionen måste jag låta vedervärdig, och det är ju inte direkt en image man eftersträvar. Hur som, jag är snart hemma i Stockholm och för er av det mer neurotiska slaget så lovar jag att inte hosta på folk. Är så van att stanna hemma vid det här laget att jag kanske får ett slaganfall av att gå på krogen. Vi hörs sen!


  • Olivia Hagéus

Jag sitter och pluggar, som vanligt. Med Frida, som vanligt. Har jag sagt att jag älskar att plugga? Det är tacksamt, otroligt tacksamt, att kunna dyka ner i texter och analyser och stänga ute det susande ljudet av existentiell ångest för några timmar. Mitt humör går upp och ner. Flyter bland molnen i ena sekunden, kraschlandar i nästa. Det är svårt att skriva om det eftersom det är så flyktigt. Lättare är det med jämn ångest eller jämn hysteri eller jämn vad-som-helst, den här berg- och dahlbanan är så opålitlig i sina svängar att jag knappt hinner sätta mig ner med en penna förrän fallet har planat ut.


Jag förundras över hur jag kunde skriva så förutsättningslöst om ångest för bara några månader sedan. Den liksom flöt från huvudet till fingertopparna och landade i träffsäkra, om än kanske tunna, formuleringar. Numera stirrar jag på det tomma dokumentet framför mig och undrar hur i helvete jag någonsin skulle kunna översätta känslan av att drunkna på land till något så värdsligt som ord. Men det är en lättnad när jag försöker.


Jag försöker att inte ta dem på så stort allvar, dessa mardrömslika dippar som försätter mig i ett närmast apatiskt tillstånd. Apatiskt, nej förresten – förlamat, rättare sagt. Jag ligger i sängen och blundar och försöker att andas manuellt medan varenda kvadratcentimeter av min kropp står i lågor. Går upp och ner för gatorna i området, bedövad av smärta, syret river som rakblad i halsen och kläderna luktar bensin. Jag kan inte ens gråta för att jag är så rädd för att gå sönder om jag rör mig för mycket.


Nästa dag har dånet i öronen tystnat. Jag stiger upp, misstänksam, vänder på händerna och konstaterar att jag kan röra mig utan problem. Humöret stiger så blixtsnabbt att jag snubblar till. Jag klapprar ner för gatan mot biblioteket, musiken på så hög volym att jag garanterat bäddar för en permanent hörselskada. Tar några danssteg, krigsteg, ser inget främmande i min egen spegelbild. Det är en lättnad så stark att jag vill gråta.


Lyckligtvis varar topparna längre än dalarna. Jag tror det beror på att min kropp inte står ut med ångesten särskilt länge, den är för stark för att vara långvarig. Glädjen går att dra ut på. Den liksom sporras av lättnaden, skapar ringar på vattnet, bäddar för ännu en dag och ännu en efter det.


Jag sitter i timmar på biblioteket och pluggar. Utan böckerna hade jag nog tappat det fullständigt. Läsanvisningarna och uppgifterna och förväntningarna är det enda som är konstant i röran. Hur hårt jag än kraschlandar har jag ändå en uppsats att förbereda. Jaja, kan jag tänka, jag får väl ha ångest medan jag läser klart det här kapitlet.


Jag jobbar på att sluta ta mig själv på så stort allvar. Avdramatisering är en viktig del av det. Jag har alltid haft en sån jävla respekt för min ångest och därmed rullat ut en röd matta när den tittat fram och börjar klösa mig över huden. Välkommen! har jag sagt. Här får du bre ut dig!

Numera ger jag den en oengagerad nick och låter den skrika ut sina fullkomligt vansinniga anklagelser tills den tröttnat och går. Det är ingen fara med mig, tänker jag och lyckas förvånansvärt ofta tro på det. Det här går över. Ligg still bara.


Alkohol spelar en avgörande roll här har jag förstått efter att ha tagit ett allvarligt snack med mig själv. Jag vet, ground breaking. Men det tar ett tag att fatta vad som är vad, var gränsen går mellan ungdomlig lättja och ren idioti. Vilka vanor som bäddar för problem. Varför har jag ångest nu? gnällde jag en kväll och insåg sedan att jag varken ätit, druckit eller sovit ordentligt på tre dagar. Liksom. You idiot. Det vore jävligt märkligt om du inte hade haft ångest just nu.


Jag är tillbaka i London, som sagt. Jag sitter och pluggar med Frida. Jag har insett att en ångestfri vardag inte bara _händer_ utan måste förtjänas. Förlåt, ska hålla präktigheten på en rimlig nivå. Men det är skönt att känna att man, typ, börjar förstå sig på varför man är som man är. Och att man har kontroll över hur man mår. Att det inte är så svårt att förändras.


Undrar om jag någonsin kommer att skriva ett genomtänkt och strukturerat inlägg igen? Det kanske är såhär det nya formatet ser ut. Tankar utan kontext. Well well. Vi hörs senare gänget, puss <3

  • Olivia Hagéus

Fest hade jag.


Jag skickade ut en Save the Date två veckor innan datumet och gick omkring i ett par dagar och oroade mig för att jag inte skulle ha råd att bjuda på krök: fyller ju år den 23:e, och jag hade bestämt mig för att ha en fest fest. Köpa sprit. Koppar för beerpong. Engångskameror och öl. Men pank var jag. Och mer pank skulle jag vara, två dagar innan löning. Precis som alla andra som var bjudna. Jag ojade mig en hel del, funderade på att byta datum.


Men så, en vecka innan, insåg jag att alla får lön just den fredagen den 23:e. FÖR DEN 25:e VAR JU PÅ EN SÖNDAG.


Jag minns inte senaste gången jag hade en sådan tur. Eller jo, det gör jag ju: när jag fyllde arton. Folk pratar fortfarande om den jävla festen. Jag fyllde arton på en fredag, och inte bara det, vintertiden inföll samma dag. Mamma hade sagt att jag fick runda av vid två trettio och sedan vid noll tre, då skulle alla vara ute.

"Men" sa jag

"Nej inga men" sa mamma.

Ingen av oss hade räknat med vintertiden. Polletten föll ner samma kväll. Så klockan 02.59 höll jag upp mobilen till mina roade, jublande kompisar, och vi räknade ner, och när klockan slog tre snurrade tiden tillbaka en timme som av ett jävla mirakel.

"ÅTERGÅ" skrek jag över musiken och de återgick.


Nu fyllde jag 23 på fredagen den 23:e, och det ska ju såklart firas. "Champagnefödelsedag" sa Axel, och jag tittade frågande på honom. "Det kallas så" sa han, "När datumet matchar åldern man fyller"

Ja jävlar. Champagnefödelsedag. Det blev det också.


Det absolut bästa beslutet jag tagit (typ i mitt liv ja så låg är ribban på mig som beslutsfattare) var att köpa de där kamerorna. Fick ut bilderna idag och det liksom brann i bröstet av saknad för den kvällen. Vilken fantastisk fest det var. Vad vi skrek till Avicii och Robyn och Ariana Grande och Nicki Minaj och vad det nu kan vara. Vad vi dansade. Och hoppade och rökte och drack och sprang på varandra och vad vi satt i badkaret med drinkar och snackade skit och höll på.


Det enda jag ångrar bittert är att jag inte filmade Frida när hon gjorde dansen till WAP. Vi stod i en mållös ring runt henne, även jag, som ju vet att hon dansat hela sitt liv.


Anyways. Här är ett urval.


Jag och Linn. Linn som ser freshhh ut fortfarande, förmodligen för att hon inte är elva shots in.


Niklas, Axel, Julius, Megan. I början av kvällen tror jag. Ja, det måste det vara: champagneglasen av plats var inte ännu slängda i något hörn


Ivar. Vibing


Vi samlades för beerpong. Jag som i vanliga fall är MÄSTARE förlorade något så brutalt. Födelsedagsbarn till trots - till slut blev jag kickad från laget.


Kusin jag och bästis. Alltså Frida!!!! Bilderna på henne är - Vänta här kommer dom

men alltså. she had no businESSS flexing like this


Niklas och Axel. Ändå lika? o.o Okej moving on


Random häng i köket. Varför fattade man inte som typ 16-17åring att det var kökshängen på hemmafesterna man skulle sakna mest när man sen började gå ut på klubb. Vilken jävla scam det var att längta till utelivet och sen inse att man hade det så mycket bättre i någons förälders lägenhet med stulen vodka och klick-cigg med smak av typ päron eller något annat absurt.


Här var vi nog ganska fulla. Börjar alltid skratta när vi pussas när jag är full. Min fina.


Ja, det var det. Som sagt, det var en helt otrolig fest: alla kom från så många olika grupper och lyckades ändå klicka, det var helt fantastiskt. Nästa gång blir väl 25-årskalaset. Men är determined att alla mina fester ska hålla lika hög standard, så att folk fortsätter prata om dem flera månader efteråt.


Ska uppdatera er mer i veckan <3 puss, hoppas ni mår bra, hoppas ni håller ut i mörkret.