Vi är på g hem till Sverige. Under förevändningen att min lillasyster är där själv, men också av den mindre moraliskt försvarbara anledningen att vi inte stod ut med Frankrikes lockdown. Sista veckorna har hundarna varit så frustrerade att de rykt ihop och börjat slåss. Stella som är sex har till och med tröttnat på att spela spel. Vi satt uppe och tittade påHarry Potter till klockan två på nätterna. Bakade bullar varje kväll – en enda gång blev de bra, då vi hade lyckats få tag på alla ingredienser. De andra gångerna blev de lite halvdana. Vi saknade jäst. Försökte byta ut det sällsynta vetemjölet mot dinkelmjöl. Ni fattar.
Vi ska alltså hem ett tag, för att försöka få ordning på saker och ting. Jag måste till en naprapat och det genast – min rygg har börjat krångla något fruktansvärt. Och här om natten när jag skulle gå upp och dricka vatten vek sig plötsligt benen på grund av en oförklarlig smärta i vaderna. Båda vaderna! Fattar inte vad som hänt. Känns som om musklerna förtvinat.
Tandläkaren måste jag gå till också innan jag på allvar tappar tänderna. Ja, ni fattar. Det blir en sväng till Sverige! Skall få ordning på studierna, tänderna, kroppen, mitt hår. Emelie berättade att hon läst om hur rika Européer tar sig till Sverige för en slags lyxsemester eftersom allt är öppet. Jag skrattade nervöst. Sa strängt till mig själv att inte ränna runt på gatorna det första jag gör. Tandläkaren var det. Och ryggen.
Med det sagt känns det lite som om hela diskussionen blir gradvis mer och mer infekterad. Man kan i förbigående slänga ur sig – som jag gjorde – att det skulle bli skönt att komma tillbaka till Sverige där det råder någon slags sensibilitet, att för tillfället slippa ta omvägar för att undvika polisen och dubbelkolla sina papper varje gång man ska ut med soporna. Kvinnan jag pratade med fräste att Sverige minsann gör fel i att inte ta detta på så stort allvar som Frankrike. "Folk går ju omkring som vanligt, går på restaurang och sprider smittan hit och dit. Hur tänker dom?" frågade hon retoriskt och grep tag om sin rullväska. Hon skulle nämligen också till Stockholm för att, precis som jag, hälsa på sin familj. Jag såg efter henne när hon gick. Jävla kärring.
Infekterat, ja. Jag kommer dessvärre från en familj som skamlöst klassar alla alarmister som töntar. Is i magen och så vidare. Lyssna på experterna. Spekulera inte. Jag läser ideligen tweets från folk i Sthlm som ba det är inte klokt hur vi inte har en lockdown och då tänker jag såhär: känner dom någon, flera, som blivit smittade och dött? Har de blivit direkt påverkade av skiten? För jag kan lova er att lockdown, på sättet vi har det i Frankrike, bara är spännande den första veckan. Efter det är det inte kul längre. Inte ens coolt. Bara fruktansvärt tråkigt. Ibland får jag känslan av att svenskar vill ha karantän bara för att de tycker att det är lite intressant. Det är väldigt frustrerande att befinna sig i en global kris och bara känna av den 'halvdant' – folk mjölkar ju redan sina av stillasittandet orsakade depressioner – så man vill väl att det ska kännas att det är på allvar. Jag vet inte. Jag kanske har fel. Men vad jag inte kan för mitt liv kan förstå är hur man vill ha en lockdown, hur man kan tjata om det trots att man inte blivit påverkad. Liksom för helvete njut!!
Nu ska jag dock inte vara sådan. För någon som står på andra sidan diskussionen måste jag låta vedervärdig, och det är ju inte direkt en image man eftersträvar. Hur som, jag är snart hemma i Stockholm och för er av det mer neurotiska slaget så lovar jag att inte hosta på folk. Är så van att stanna hemma vid det här laget att jag kanske får ett slaganfall av att gå på krogen. Vi hörs sen!
