olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Välkommen hem

Okej hej igen.

Så jag flög till London, planen var att packa ihop mitt rum men nu när jag väl är här har jag så pass roligt att jag nog stannar en extra vecka eller så. Jag har ju sagt det förut, att London är som en toxic partner - det var Frida som beskrev det så, och det är så rätt. Hur mycket man än vrider och vänder på det slutar det nästan alltid med att man bara kapitulerar och återvänder.



Anyways. Jag är tillbaka i mitt gamla rum, känns så konstigt, huset jag bor i har verkligen en själ så varje gång man kliver in genom dörren möts man av olika sorters tystnad. När jag bodde här ensam brukade jag alltid ropa "hej jag är hemma!" till porträtten med förhoppningen om att de inte skulle stirra så fientligt på mig. Det tog ett tag innan jag var välkommen. Innan huset accepterade min närvaro, så att säga. Tiden fram till dess var otäck, minst sagt. Jag minns att det var samma sak för Jo, när hon flyttade in: hon började nämna knackningar från vinden, eller så skällde hon ut mig för att sätta nyckeln i låset till hennes rum (vilket jag inte gjort. Visste inte ens var nyckeln var), eller så frågade hon om jag också hört knäppandet, som av fingrar, mot väggarna under natten. Det hade jag inte. Men när jag flyttade in hörde jag också ljuden: jag tolkade dem som möss, men de drev mig till vansinne, särskilt när jag en gång hörde dem så tydligt att jag spelade in på mobilen men när jag väl lyssnade på ljudfilen var det knäpptyst.


Den här gången är huset lite misstänksamt gentemot min närvaro, men det släppte det ganska snabbt så nu är jag välkommen (för tillfället). Gud, jag måste låta helt sinnesförvirrad. Det är jag inte. Inte är jag vidskeplig heller. Men det behöver man inte vara; man känner av husets själ ändå.


Jag skulle gärna vilja att ni skrev en kommentar om förslag på inlägg, för jag är lite oinspirerad för tillfället. Nu ska jag i alla fall återgå till mina studier sedan dricka viiiin med kompisar vi hörs snart puss!

1 kommentar