• Olivia Hagéus

Jesus

Mina kära.

Sitter och läser igenom mina gamla inlägg. Försöker greppa vem jag var när jag skrev dem. Har overklighetskänslor (s k r ä l l) . När jag vaknade imorse visste jag att det skulle bli en dålig dag. Vädret, humöret, olusten för att gå upp: katastrof, konstaterade jag och sträckte mig efter en påse chips att knapra i mig till frukost. Jag gick upp i alla fall. Tidigt, till och med! Tänkte att jag borde minimera skadorna ursäkta ångesten.


Gick till Westfield. When in doubt, köp en anteckningsbok. Funkar seriöst alltid. Blev en orange en den här gången. Med en humla på. Satte mig på mitt go to-café och satte igång att lista alla saker som är fucked up med mig. Fyllde flera sidor!! Kände mig så produktiv och nöjd. Nej, men. Försökte att tala allvar med mig själv och det enda sättet jag kan göra det på är genom text. Tricket är att inte värja sig utan att bita ihop och vara så ärlig som möjligt. Man kan också köra pass på femton minuter med gråtpaus där emellan. Effektivitet, mina vänner. Effektivitet.


Hur som. Needless to say har jag nått en botten (notera EN botten. Tror inte detta är Botten med stort B. Vore mesigt i så fall). IGEN, tänker ni. Jajamän! Här vilar vi inte i vår självdestruktivitet. Hela vägen in i kaklet, så att säga. Jag har, som jag skrev i förra inlägget, hamnat i det helvetiska ångestomlopp som jag så noga undvikit/förnekat/skjutit upp i jag vet inte hur länge. Jag gråter hela tiden. Verkligen: hela tiden. Jag saknar min familj. Jag är rädd att jag inte kommer kunna styra upp mitt liv. Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att andra ska dö. Jag är rädd för att jag helt plötsligt kommer att fatta hur fruktansvärt meningslöst allting är och därmed bli obotligt apatisk.

Dessutom misstänker jag att jag fått loppor. Det kan typ vara så. Det kliar över hela kroppen. Kan också vara psykiskt.


Jag misströstar inte, dock. Efter några timmars scrollande på internet (twitter) kunde jag till min oändliga lättnad konstatera att alla, och jag menar ALLA, mår skit. Det gladde mig. Jag antar att detta inte borde vara en nyhet men jag har ju som sagt levt i förnekelse och totalt duckat för varje antydan till ångest, både från andra och från mig. Alla mår skit (sämre! till och med), det är inget farligt, sånt händer, jag är bara tjugoett och ska leva jättelänge till.

Det går över.

Det gör verkligen det.


När jag inhandlat min nya anteckningsbok, haft ett skriftligt samtal med mig själv och pluggat i några timmar kände jag mig ändå rätt bra. Till och med nöjd. Köpte thaimat på vägen hem, laddade ner en bok (Godmorgon, midnatt! Tips: läs inte om du känner dig instabil. Fucked me up), grät lite igen (jag tror min kropp tar igen för alla de år jag knappt grät alls) och nu sitter jag här. Fattar inte varför jag frivilligt väljer att skriva ut all den här informationen, det måste ju vara något allvarligt fel med mig (okej det har vi ju redan konstaterat) men det kan bero på att jag blev sporrad av det här gamla DM:et:


Det är för övrigt det mest vansinniga meddelande jag någonsin fått. Motherfucking Jesus. Inte undra på att jag är odräglig.

Nu ska jag försöka sova, gå upp i tid imorgon, köpa ett gymkort och ta mig ur den här skiten. Tröttsamt att vara så orolig hela tiden. Har jättemycket annat jag vill hitta på? Vi hörs snart mina små <3