olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Insikt på insikt

Jag sitter och pluggar, som vanligt. Med Frida, som vanligt. Har jag sagt att jag älskar att plugga? Det är tacksamt, otroligt tacksamt, att kunna dyka ner i texter och analyser och stänga ute det susande ljudet av existentiell ångest för några timmar. Mitt humör går upp och ner. Flyter bland molnen i ena sekunden, kraschlandar i nästa. Det är svårt att skriva om det eftersom det är så flyktigt. Lättare är det med jämn ångest eller jämn hysteri eller jämn vad-som-helst, den här berg- och dahlbanan är så opålitlig i sina svängar att jag knappt hinner sätta mig ner med en penna förrän fallet har planat ut.


Jag förundras över hur jag kunde skriva så förutsättningslöst om ångest för bara några månader sedan. Den liksom flöt från huvudet till fingertopparna och landade i träffsäkra, om än kanske tunna, formuleringar. Numera stirrar jag på det tomma dokumentet framför mig och undrar hur i helvete jag någonsin skulle kunna översätta känslan av att drunkna på land till något så värdsligt som ord. Men det är en lättnad när jag försöker.


Jag försöker att inte ta dem på så stort allvar, dessa mardrömslika dippar som försätter mig i ett närmast apatiskt tillstånd. Apatiskt, nej förresten – förlamat, rättare sagt. Jag ligger i sängen och blundar och försöker att andas manuellt medan varenda kvadratcentimeter av min kropp står i lågor. Går upp och ner för gatorna i området, bedövad av smärta, syret river som rakblad i halsen och kläderna luktar bensin. Jag kan inte ens gråta för att jag är så rädd för att gå sönder om jag rör mig för mycket.


Nästa dag har dånet i öronen tystnat. Jag stiger upp, misstänksam, vänder på händerna och konstaterar att jag kan röra mig utan problem. Humöret stiger så blixtsnabbt att jag snubblar till. Jag klapprar ner för gatan mot biblioteket, musiken på så hög volym att jag garanterat bäddar för en permanent hörselskada. Tar några danssteg, krigsteg, ser inget främmande i min egen spegelbild. Det är en lättnad så stark att jag vill gråta.


Lyckligtvis varar topparna längre än dalarna. Jag tror det beror på att min kropp inte står ut med ångesten särskilt länge, den är för stark för att vara långvarig. Glädjen går att dra ut på. Den liksom sporras av lättnaden, skapar ringar på vattnet, bäddar för ännu en dag och ännu en efter det.


Jag sitter i timmar på biblioteket och pluggar. Utan böckerna hade jag nog tappat det fullständigt. Läsanvisningarna och uppgifterna och förväntningarna är det enda som är konstant i röran. Hur hårt jag än kraschlandar har jag ändå en uppsats att förbereda. Jaja, kan jag tänka, jag får väl ha ångest medan jag läser klart det här kapitlet.


Jag jobbar på att sluta ta mig själv på så stort allvar. Avdramatisering är en viktig del av det. Jag har alltid haft en sån jävla respekt för min ångest och därmed rullat ut en röd matta när den tittat fram och börjar klösa mig över huden. Välkommen! har jag sagt. Här får du bre ut dig!

Numera ger jag den en oengagerad nick och låter den skrika ut sina fullkomligt vansinniga anklagelser tills den tröttnat och går. Det är ingen fara med mig, tänker jag och lyckas förvånansvärt ofta tro på det. Det här går över. Ligg still bara.


Alkohol spelar en avgörande roll här har jag förstått efter att ha tagit ett allvarligt snack med mig själv. Jag vet, ground breaking. Men det tar ett tag att fatta vad som är vad, var gränsen går mellan ungdomlig lättja och ren idioti. Vilka vanor som bäddar för problem. Varför har jag ångest nu? gnällde jag en kväll och insåg sedan att jag varken ätit, druckit eller sovit ordentligt på tre dagar. Liksom. You idiot. Det vore jävligt märkligt om du inte hade haft ångest just nu.


Jag är tillbaka i London, som sagt. Jag sitter och pluggar med Frida. Jag har insett att en ångestfri vardag inte bara _händer_ utan måste förtjänas. Förlåt, ska hålla präktigheten på en rimlig nivå. Men det är skönt att känna att man, typ, börjar förstå sig på varför man är som man är. Och att man har kontroll över hur man mår. Att det inte är så svårt att förändras.


Undrar om jag någonsin kommer att skriva ett genomtänkt och strukturerat inlägg igen? Det kanske är såhär det nya formatet ser ut. Tankar utan kontext. Well well. Vi hörs senare gänget, puss <3

1 kommentar