olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Fredag

Sol i London. "För en gångs skull" tänkte jag skriva men faktum är att vädret har varit mer eller mindre strålande i flera veckor. Dagen startade förvånansvärt bra; jag steg upp vid åtta, hann både duscha, göra ett yogapass, äta frukost (!) och gå igenom min inlämning en sista gång innan jag knatade iväg till Sheperds Bush Theater där jag tillbringar mina dagar. Jag börjar bli en del av inredningen här. Men allvarligt, ett bättre ställe att jobba/plugga/hänga på finns inte. Huset är ett slags community för unga konstnärer/frilansare. I biblioteket, som är inrett som ett vardagsrum, sitter skribenter och hamrar på sina laptops, illustratörer sprider ut sina skisser över borden och studenter korsförhör varandra på franska verbformer. Arbetsstyrkan består av ett gäng unga, uttråkade konstnärer med noll arbetsmoral. De är supertrevliga när de inte är bakis.

Här sitter jag alltså, dagarna i ända, och pluggar argumentativa strategier, genusanalyser inom litteraturforskning och verb, verb, verb.


Jag mår bättre. Nej, jag mår utmärkt, vilket naturligtvis stärker min teori om att jag lider av manodepressivitet men ja, det är fredag, det är sol, och jag har storslagna planer för kvällen. Storslagna med London-mått mätt – jag ska inte bara hänga med en, utan tre (!) kompisar hemma hos Frida, vi ska dricka G&T och sminka oss och laga middag. Sådana kvällar är ovanliga här. London är en ensam stad och de få vänner man har jobbar sinnessjuka tider (som Joanna) eller balanserar jobb+studier+egna projekt (som Frida) så det finns inte mycket utrymme för spontana planer. Men ikväll ska vi hänga, kanske dansa, kanske hångla, kanske knarka, kanske bli utslängda från en bar eller kanske bara sitta på vardagsrumsgolvet hos Frida och dricka vin och snacka ihjäl oss. Helvete så trevligt.


För övrigt så skriver jag allt mer, ska ni veta. Sedan jag vaknade mitt i natten och fick ihop ett briljant stycke text har någonting lossnat; jag börjar greppa en ton som är helt ny men hundra procent jag. Istället för att försöka härma någon annan eller skriva som jag gjorde förut har jag liksom hittat en form utanför formen. Gud vad flummigt det låter. Men det känns i alla fall bra. Orden faller lätt och klart, meningarna är sanna. Mmm.


Okej, ska ta mitt pick och pack och bege mig hemåt nu. Vi hörs lite senare. Puss!