olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Ett litet tag till

Jag flyttade till London. Det är så konstigt, jag fattar fortfarande inte riktigt varför. Jag säger det när folk frågar vad jag gör i London: jag vet inte.

Vaddå vet inte, frågar dom.

Jag vet inte, säger jag och vevar med armarna som för att skrämma iväg dom. Sluta fråga jag har ingen aning!

Det är förstås lögn, lite aning har jag ju. Jag pluggar och har en pojkvän och ett par nyfunna vänner som förgyller min vardag med den sortens skamlösa krasshet som bara hör londonbor till. Jag hyr ett rum för en miljon i månaden också, i ett hus som med största säkerhet är hemsökt av 1800-talsdemoner.


Ibland sätter jag mig för att skriva om London men det blir alltid så spretigt. Jag har ett projekt på ett skrivprogram där jag samlar små anteckingar; tveksamma möten på pubar, paralyserande gråblå nätter, huvudvärksdimmiga morgnar på väg hem från någon som utgjort sig från att bo i Notting Hill men som visat sig bo i West Ealing. Har fört noggrannt protokoll över min episod med musen som inte lämnade mig i fred under flera månader och som faktiskt, med handen på hjärtat, var nära att driva mig till absolut vansinne (och då menar jag inte charmigt Harley Quinn-galen utan mentalsjukhusvarning). Har skrivit om alla ensamma kvällar på Bush Theatre innan jag hade några nära vänner, då jag satt vid fönstret och ängligt tittade på klockan för att räkna ner timmarna tills solen gick ner. Så fort det blev mörkt sjönk nämligen mitt humör som en sten. Då packade jag alltid ihop datorn, promenerade hem i regnet, och började gråta så fort jag kommit in genom dörren.

Jag frågade min pappa om det där, i ett av våra samtal under våren. Han bara skrattade vänligt.

– Så det är där du är nu, brummade han, ensamhet. Det är inte lätt att uppleva för första gången. Det går över. Det här klarar du.

Hade kunnat säga upp släktskapet med honom där och då om jag inte fattade att han givetvis hade rätt.

Det går över. Det här klarar jag. Gick och lade mig med gott mod och fast beslutsamhet bara för att ligga sömnlös i sex timmar, paralyserad av någon oförklarlig rädsla. Ibland var det döden. Oftast var det döden. Fan, vad den berövat mig timmar av sömn! Var jag inte övertygad om att jag skulle få en blodpropp så var det att någon jag älskade skulle få det, och de gånger som jag lyckades parera båda tankarna hade hjärnan alltid ett trumfkort: tanken på att begravas levande. Gets me everytime, som man säger. Når jag det scenariot vet jag att det är kört, då kan jag lika gärna gå upp och starta dagen klockan 03.45 istället för att hyperventilera i kallsvettiga lakan till solen går upp.


Det blev bättre. Jag föll handlöst för en tolvårig fascist som egenhändigt verkar ha tagit på sig uppgiften att persionifiera den gränslöst arroganta fransmannen. Han är inte klok. Jag tittar på honom ibland och tänker just det: han är inte riktigt klok.

Men han håller mig om nätterna och säger att så länge jag är här kommer du inte dö och mer än så kan man nog inte begära, i alla fall inte jag.

Dessutom har han väldigt fina ögon.


Någonstans i misären hittade jag det som jag antar kommer bli en variant av mig själv i framtiden. Inte så att jag HITTADE MIG SJÄLV, jag hittade nog bara kärnan. Det var så rått där ett tag, så fruktansvärt ensamt, så vidrigt mörkt och svårt att jag till slut överraskade mig själv när jag såg mig i spegeln för den som såg tillbaka var ju jag, i det mest avskalade laget, och klarar jag det här kommer saker och ting kännas jävligt enkla framöver.

Så blev det. Saker och ting är jävligt mycket enklare. Det fattade jag när jag kom hem till Sverige och njöt hejdlöst av att duschen fungerade, av att kunna möta upp en kompis på andra sidan stan utan att behöva pendla i fyra timmar, av att temperaturen i lägenheten inte låg på -20 och att diverse ljud som hördes om natten lugnt kunde avfärdas eftersom sannolikheten att det sprang omkring råttor i badrummet var lika med noll.


Fan, vilken ynnerst. Att höra ljud och inte behöva tänka är det en räv som smitit in i köket.


London kan verkligen slita en i stycken. Men sen kommer man till andra sidan och då blir som sagt allt mycket lättare, man liksom sänker standarden, som när man är hungrig och öppnar kylskåpet mitt i natten och stänger det igen och öppnar med lägre förväntningar och plockar ut en burk surkål som stått där sedan mars 2015. Man nöjer sig. Man bygger sitt lilla bo i iskalla rum. Lagar duschen och dekorerar med fairy lights. Tänker att på den här obeboliga platsen kanske man ändå kan leva. Ett litet tag till.

1 kommentar