olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Tänk

"Tänk" säger jag, "Att du är min pojkvän."

"Knäppt" säger han. "Och att du fortsätter vara det! Att du är det hela tiden sedan du blev min pojkvän."

Han sitter och pillar med något. Sladdar. Blicken koncentrerad, snabba fingrar som reder ut och kopplar ihop.

"Mmm"

"Och tänk," Jag sätter mig upp i sängen. "Tänk. Att man lever. Just nu. Andas och har ett hjärta som slår. Och tänk att man gjort det hela tiden." "Andats?" "Levt. I hela mitt liv har jag varit vid liv. Jag har varit vid liv under hela tiden. Och jag är vid liv hela tiden medan jag är det." Han tittar upp. "Ja" "Men!" säger jag och känner mig nästan andfådd. "MEN. Sedan gör jag ju inte det. Sedan lever jag ju inte. Det har aldrig funnits något annat än att vara vid liv, jag har aldrig upplevt något annat än att existera, men trots det så kommer jag sluta existera någon dag."

"Fast du kommer inte märka det" "Precis" säger jag ångestfyllt. "Då är jag ju inte här och märker det."

Han ser bekymrat på mig. Jag lägger mig ner igen med handen för pannan och tittar upp i taket. Det är svårt att förklara existentiell svindel för någon som vant sig vid att leva.

"Hur vänjer man sig vid att leva?" säger jag.

"Du vet ju inget annat." "Men hur kan man vänja sig vid något som är tillfälligt?"

Han klappar mig frånvarande på magen.

"Nu sover vi" säger han.

Vi lägger oss under täcket. Jag andas lugnare bredvid honom. Hans lugn smittar av sig. Om han kan vänja sig så kan väl jag också, tänker jag. Och somnar.