• Olivia Hagéus

Uppdaterad: mar 24

Sitter i karantän i Cannes som ni nu vet. Pluggar satan inför tenta på onsdag och försöker i den mån det går att ta mig ut med jämna mellanrum (med l'attestation, intyget, väl synligt i handen så att jag slipper bli trakasserad av de patrullerande poliserna).


Trött sak att kommentera, egentligen, jag menar alla pratar ju om det men ändå: vilka sjuka tider! Jag antar att ni i Sverige fortfarande är ute och ränner på gatorna, förutom de som sitter hemma och surar för att 'ta ansvar'. Här i Frankrike är det lite annorlunda. Utegångsförbudet tas på fullaste allvar; senaste två dagarna har jag från min balkong bevittnat minst sex arrester. Om det inte är polisbilar eller patrullerande så är det polisbåtar och helikoptrar.


Krigszon, skrev jag till Frida, befinner mig i en krigszon. Vad gör du ikväll?

Hon svarade med att skicka en printscreen:



Lundensare. Hoppas dom kolar först i den här röran.


Vidare. Jag lyssnade på Alex och Sigge här om dagen. De pratade om hur intressant det var att folk under tider som dessa liksom blir liiite knäppare. Den individuella knäpphet skruvas upp. 'Chaque fou a son truc', varje galning har sin grej. Poddavsnittet låg färskt i minnet när jag slog mig ner framför datorn igår för att kolla SVT Agenda, som utlovade kommenterar på Stefan Lövens tal till nationen. Både Kerstin Hessius och Anders Tegnell skulle gästa. Kul, tänkte jag och det blev det. Precis som podduon anmärkte på i fredagens avsnitt har folk tappar det fullständigt. Jag har aldrig sett något så hysteriskt i svensk TV.


Katastrof, tänkte jag och smsade Frida medan jag tittade. Här är ett utdrag ur min monolog:


Programmet speglade verkligen samhällets pågående mani. Det var som ett skådespel. Nej, som en absurd immersive-föreställning där hälften av de inblandade var skådespelare och den andra hälften var förvirrade statister som gjorde sitt bästa för att hänga med i handlingen. Jag ska berätta.


Det börjar så smått med... början, såg jag nu när jag spolade tillbaka. Haha, allt gick verkligen åt helvete. Programledaren Anna Hedenmo presenterar kvällens upplägg, som egentligen ska synas för tittarna i form av ett animerat schema, men det enda man möter är Hedenmos stirrande blick. I vad som känns som en mindre evighet sitter man inkaspslad i det där obehagliga vakuumet som uppstår när tekniken strular i direktsändning. Till slut ger hon äntligen upp, mumlar något om tekniska problem och vänder sig mot kvällens politiska kommentatorer: Ewa Stenberg från DN som ser ut som om hon ska börja gråta när som helst och Mats Knutson från Sveriges Television som verkar vara den enda som samlat sig inför sändningen. Blir ett kort samtal. Stenberg ser ut att bryta ihop vilken sekund som helst. Sedan över till Tegnell – vår inofficella landsfader som måste ha ett släng av autism för så konsekvent lugn som han är kan väl ingen vara, särskilt inte om man bär hela Svenska folkets välbefinnande på sina axlar.


En liten bit in i samtalet får Hedenmo en stroke. Inte en enda fullständig mening kan hon få ur sig. Tegnell betraktar henne tålmodigt medan hon svamlar: "När? Är... liksom. När – jag menar, hur länge? Eller? Till sommaren?"

"Hur länge detta kan hålla på?" säger Tegnell hjälpsamt.

Hon nickar med en bekymrad rynka i pannan. Han svarar. Hon avbryter. Med mer svammel? "Sommaren" kraxar hon förvirrat.

Med road irritation fortsätter jag lyssna på den allt mer obegripliga intervjun. Jaja alla kan ha en dålig dag men detta var som att betrakta en trettonåring som gått ut på stan för att intervjua någon för ett skolarbete. Frågorna är onödiga, hon avbryter frekvent utan att ha något att säga, upprepar sig och kan för sitt liv inte följa med i diskussionen.

Jag undrar om det är så jag låter efter en och en halv flaska vin: liksom irriterande påstridig och ivrig att konversera trots att ingen hör ett ord av vad man säger. Fast besluten om att bidra till diskussionen. Lyckligt omedveten om att man bara förstör.


Nästa moment på schemat som fortfarande inte presenterats för publiken är ett samtal med två nya gäster: den av dagstidningarna omskrivna Kerstin Hessius, som i sin medverkan i Aktuellt gjorde historia som den första svensken att tala om krisen med samma mörka, hätska allvar som Macron när han i måndags förklarade krig, och så en stackars människa från WHO som för sitt liv inte verkar förstå vad han gör i studion.


Anna Hedenmo presenterar gästerna i lugn och ro. Än så länge verkar allt gå bra. Rösten är stabil. Hon vänder sig mot Hessius med en tydlig fråga.... och här förstår man att det kommer gå åt helvete. Hessius ser ut som om hon kommer implodera när som helst. Hon har så mycket att säga att hon vibrerar. Vem som helst kan fatta att den där människan, hon har absolut inga planer på att följa manus.


Jag skriver till Frida: nu börjar dom snart veva.


Mycket riktigt: Hedenmo ställer frågan; Hessius hör inte ett ord. VD:n för tredje AP-fonden sätter igång med en monolog utan dess jävla like. Med en programledare som allt mer stressat försöker bryta in och den stackars svimfärdiga WHO-killen bredvid sig maler hon på om ekonomi, depression, självmord och vi-måste-ha-ett-datum. Jag hatar den sortens retorik hon använder; den när man upprepar meningar för att vinna tid. (Tänker på arga snickaren i SVT Opinion Live. Här är ett klipp)

"Du pratar om att detta drabbar ekonomin.." försöker Hedenmo.

"Nä jag pratar om människor. Det här är människor. Och välfärd, människor..." "Men alltså människor som berörs av närings-" "Nä, nä. Människor..."

"...som berörs av näringsliv...."

"Det här är MÄNNISKOR."

Det är hysteriskt roligt att se hela dialogen spåra ur fullkomligt. Ingen förstår längre vad den andre pratar om, allra minst WHO-killen. Jag noterar roat hysterin i Hedenmos blick när hon gång på gång försöker få ordet. Tänker att jag skulle ge vad som helst för att få läsa ett transcript på vad redaktionen vrålade i hennes öronsnäcka just då.


Till slut får Hedenmo ordet och vänder sig till WHO-killen för att få en kommentar ("Vad tycker du?"). Han tittar från den enda till den andra. "Ja-a...” mumlar han förvirrat, ”Eller. Vad menar du?"

Han vänder sig till Hessius, som alltså inte ställt en fråga.


Samtidigt presenteras han i rutan som "Anders Tegnell, statsepidemolog".


Hessius börjar svamla igen. Det är förresten häpnadsväckande, hur denna förr så samlade och skarpt intellektuella människa inte lyckas få fram ett enda vettigt ord. Hon säger bara det som alla redan vet, och så fyller hon ut ofullständiga meningar med ord som "plan", "vi måste", "allvar" och "folks liv".


Resten av intervjun är bara en enda röra. WHO-killen får till slut en liten fråga om hur regeringen hanterar det hela. Han säger något svävande om samarbetet mellan regeringen och experterna. Hedenmo hugger:

"Lyssnar regeringen för mycket på folkhälsomyndigheten?"

"Ja.. lite" säger han.

"Ge ett exempel" Och suckar han - Johan får vi veta att han heter när redaktionen lyckas sätta rätt titel en bit in programmet - nu suckar Johan djupt och resten av hans svar speglar en sådan sömnighet att man bara vill hoppa in i rutan och säga hördudu gå hem och ta ett bad. Hessius står bredvid med händerna literally bakom ryggen som för att hålla band på sig själv. Hon ser andfådd ut.


Om ni inte har något bättre för er - och det tvivlar jag på att ni har ni sitter ju här och ugglar - så tycker jag ni ska kolla på avsnittet. För jävla roligt var det att se, hur folk har skruvat upp sin knäpphet till max och plötsligt verkar helt felkalibrerade. Här hittar ni det.


Nu ska jag återgå till tenta-plugg. Önska mig lycka till. Och stay sane!

  • Olivia Hagéus

När boardingen öppnade rusade alla till planet. Ingen ville riskera att bli strandad i London, och med ett redan överbokat flyg fanns det en överhängande risk att bli ombedd att kliva av. Hälften av mina medresenärer på flyget till Nice bar mask. Planet skulle lyfta vid 17.40, men trots att vi alla satt på våra platser med säkerhetsbältena fastspända kändes det som om luften var mättad av en lågmäld skepsis. Till och med flygvärdinnorna verkade lite tafatta när de gick nerför gångarna, liksom osäkra på om vi verkligen skulle lyfta i tid och utan komplikationer.

Mycket riktigt: klockan 17.35 uppenbarade sig kaptenen och högtalarna sprakade till.

Vi har inte tillstånd att lyfta förrän om två timmar, meddelade han, ackompanjerad av ljudet av upprört mummel från passagerarna. Han fortsatte med att beklaga och uppmanade sedan alla som ville gå av planet att göra det nu.

”Vi siktar fortfarande på att komma iväg,” sa han.

Ett par resenärer tog sina väskor och gick av planet. Resten av oss satt kvar och väntande. Pratade lite med varandra. Halvsov. Men klockan tio i åtta vaknade folk till. Rad efter rad började lysa av det svaga blåvita skenet från skärmar som väcktes. Jag slog upp datorn och vinklade den mot passagerarna på min rad. Killarna på raden bakom ställde sig upp och lutade sig över stolarna för att se; paret framför vände sig om och lyssnade. I gångarna hölls telefoner ut med högsta volym.

Och så började sändningen, klockan sju vår tid, och franska nationalsången ekade i kabinen.


"Nous sommes en guerre", sa Macron allvarligt. Vi skrattade nervöst. Frankrikes president fortsatte sitt tal till nationen med att beskriva situationen. Folk fnös hit och dit, kommenterade sinsemellan, men när han meddelande att hela landet från och med i morgon låg i en total lock-down sa inget ett ljud. Istället satt vi inkapslade i en gemensam tystnad, medan insikten om hur ofattbart detta är spred sig från rad till rad.


När sändningen var slut meddelade kaptenen att vi fick lyfta. Först när vi var i luften andades vi ut.


Jag kom hem till min familj sent på natten. Vilken tur, sa mamma, att du hann: de kanske kommer stänga gränserna nu. Morgonen efter skrev vi ut formulären som myndigheterna skickat ut. Papper som måste fyllas i varje gång vi tar ett steg ut ur bostaden, om det så bara är för att slänga sopor. Jag fylldes av en nästan utomkroppslig känsla första gången jag skrev in mitt namn, mitt personnummer, min adress och anledningen till att jag var utomhus med en avslutande signering och datum. Händer detta? Allt kändes liksom som på lek. Som en sak man gör för att tekniskt sett borde man göra det men ingen bryr sig egentligen, det var bara en formalitet. Men detta var på allvar. Flera i Nice hade redan blivit bötfällda för att ha promenerat ute på gatorna utan sina tillstånd. Ingen är väl i och för sig förvånad. Fransmän är inte så bra på att hålla sig inomhus. Inte på att följa regler heller för den delen. Som en parisisk bartender kommenterade:

"In France, when you tell people to stay home, they go to bars to celebrate the closure".



Jag höll min lapp hårt i handen när jag gick ner till Carrefour. Gatorna var öde. På mataffärens golv blinkade de röda varningslapparna som klistrats fast för att påminna om att hålla en meters avstånd mellan dig och de andra kunderna.

När jag gick tillbaka tog jag en liten omväg och kom ut på boulevarden. Jag stannade ett ögonblick och tog in synen av den folktomma platsen, torget som annars brukade myllra av folk, boule-banan som vanligtvis ockuperades av gamla gubbar men som nu låg övergiven.


Solen var på väg ner. Den marmorliknande trottoaren såg ut att bada i guld. Det var vackert ändå, på ett märkligt kliniskt sätt, denna av människan byggda plats som nu fick stå för sig själv. Jag tänkte att det såg ut som om torget hämtade andan.


Jag kastade en sista blick på det stilla parishjulet. Sedan traskade jag tillbaka till mitt.

  • Olivia Hagéus

"Tänk" säger jag, "Att du är min pojkvän."

"Knäppt" säger han. "Och att du fortsätter vara det! Att du är det hela tiden sedan du blev min pojkvän."

Han sitter och pillar med något. Sladdar. Blicken koncentrerad, snabba fingrar som reder ut och kopplar ihop.

"Mmm"

"Och tänk," Jag sätter mig upp i sängen. "Tänk. Att man lever. Just nu. Andas och har ett hjärta som slår. Och tänk att man gjort det hela tiden." "Andats?" "Levt. I hela mitt liv har jag varit vid liv. Jag har varit vid liv under hela tiden. Och jag är vid liv hela tiden medan jag är det." Han tittar upp. "Ja" "Men!" säger jag och känner mig nästan andfådd. "MEN. Sedan gör jag ju inte det. Sedan lever jag ju inte. Det har aldrig funnits något annat än att vara vid liv, jag har aldrig upplevt något annat än att existera, men trots det så kommer jag sluta existera någon dag."

"Fast du kommer inte märka det" "Precis" säger jag ångestfyllt. "Då är jag ju inte här och märker det."

Han ser bekymrat på mig. Jag lägger mig ner igen med handen för pannan och tittar upp i taket. Det är svårt att förklara existentiell svindel för någon som vant sig vid att leva.

"Hur vänjer man sig vid att leva?" säger jag.

"Du vet ju inget annat." "Men hur kan man vänja sig vid något som är tillfälligt?"

Han klappar mig frånvarande på magen.

"Nu sover vi" säger han.

Vi lägger oss under täcket. Jag andas lugnare bredvid honom. Hans lugn smittar av sig. Om han kan vänja sig så kan väl jag också, tänker jag. Och somnar.