olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Den här guiden publicerade jag för mer en ett år sedan, då jag fortfarande låg på VeckoRevyn. Needless to say, Bonnier tappade det fullständigt och fick såklart ta ner inlägget, men nu när man är independent™ så tänkte jag att varför inte återpublicera.

Återigen kanske är en disclaimer på sin plats. Jag uppmuntrar inte till drog(miss)bruk. Inte heller tycker jag att det är en briljant sak att börja knarka. Om du eller någon du känner behöver hjälp eller bara vill prata med någon kan ni kontakta Maria Ungdom. Jag har själv blivit behandlad där, 10/10 rekommenderar.



Välkomna alla hålögda, ångestfyllda små knyten som just nu läser detta. Låt oss prata om knark. Okej, det är Söndag morgon och du har knappt sovit. Kanske har du inte ens gått och lagt dig än. Du kanske läser detta på en trött efterfest som fortfarande pågår i en lägenhet någonstans i Kristineberg. Neddragna persienner, vita IKEA-bord och en repad spegel med några smulor av det vita guldet (läs tjacket) kvar på glaset. Du kollar SL-tabellen och försöker att inte kräkas av ångest när du stapplar ut på gatan med solen hängande över dig som en fruktansvärd påminnelse om att du återigen fuckat up det. Men. Fear not. Jag är här för att guida dig genom dimman som ladd lämnar efter sig när ruset försvunnit tillsammans med både livsglädjen och förståndet.

Det blir inte värre än så här. Jag vet. Låt oss.

1. Var snäll mot dig själv

Det jobbigaste när man släpar sig hem från den där lägenheten i Kristineberg är inte den plötsliga insikten om att man glömt sin laddare hos killen med IKEA-borden. Det är tankarna som tar kål på en. Vad gjorde jag igår? Varför tog jag ladd igen? Varför är jag så hysterisk? Fucking hell brände jag hela månadens CSN på… var det ens kokain, var det inte tjack?

Knark är inte bra, det vet vi ju alla, men om du just nu tänder av behöver du inte höra det. Det finns inget jag säger som kommer få dig att hata dig själv mer än vad du redan gör så jag skippar hela den biten och levererar lite rosa, fluffiga moln istället. (För kompensation.) Du är ung. Du är dum. Inget av det här kommer spela någon roll om en vecka. Seriöst, om tio år när du har familj och barn eller ett helt annat liv kommer du kanske komma ihåg denna lördagsmorgons-walk-of-shame och då kommer minnet få dig att le. Det hör till att vara lite efterbliven när man är 20-någonting. Jag förlåter dig.

2. Sov bort det

Finns seriöst ingenting som är lika effektivt mot ångest (och speciellt kemisk sådan) som att sova bort den. Ett ultimat life-hack, man bara hoppar över hela skiten och vaknar upp sexton timmar senare, desorienterad och med vätskebrist och huvudvärk från helvetet men. Det är OK. Kryp ner i sängen och sov så länge du bara kan.

3. Bunkra upp

Det är en fruktansvärt kass regel att unna sig själv när man inte förtjänar det, men eftersom jag sällan gör något hedersamt utan bara hittar på djävulskap skulle jag aldrig få äta glass om vi vände på den principen. Så låt oss celebrera de små sakerna i livet. Visst, du kastade en ölflaska på en kille som senare visade sig vara en vakt och visst, det finns en del tveksamma videor på dina försök att hjula i vardagsrummet hemma hos killarna från Örebro som verkade hur charmiga som helst igår natt efter tre vodka soda-drinkar MEN — du lever! Det är ju helt fantastiskt. Efter en lång och intensiv kväll tycker jag att du förtjänar indiskt, Ben&Jerry, vinägerchips och cola (den drickbara varianten), allt på en gång. Spendera. Köp vad fan du vill, idag har vi inte tid för eftertanke, bara ren impuls. Gör det mysigt hemma i lägenheten/rummet/var du nu är och treat yourself för en helt perfekt hemmakväll. Det har du förtjänat. Detta menar jag som en del av förlåtelsen – jag mår alltid bättre av att göra min omgivning / situation mysig och behaglig, i stor kontrast till det helvete som pågår i huvudet.

4. ”Gör inte om det”

Jag bestämmer mig dagligen för att förändra mitt liv till det bättre men tyvärr är jag karaktärslös och lynnig och gillar att leva extremt så jag har gradvis städat undan bilden av Olivia 2.0. Hon är ta mig fan brilliant och har alltid välvårdade naglar och rutiner men ärligt talat är hon också rätt så trist. När det kommer till att vara efterklok och lova sig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin ta en nyckel av någon inne på toan på SpyBar igen, NÅGONSIN, så lurar man sig själv. Du kommer stå där nästa torsdag och du vet det lika väl som jag. Däremot tröstar tanken något enormt när man är ner i AT-hålet och våndas: imorgon startar ditt nya liv, och det kommer bli fantastiskt. Imorgon. Otroligt. Du kanske till och med börjar springa. Imorgon. Men idag är det B&J som gäller. Glassen, alltså. Jag säger inte detta för att jag vill slå ner alla tankar på ett bättre liv – vill du ändras så tror jag att på att du kan klara av det. Faktiskt. Men personligen har den typen av tankesätt alltid fått mig att må dåligt, eftersom varje nytt misslyckande blir dubbelt så tungt att bära och till slut ger man bara upp. Vill du ändra på något så måste det få ta tid, eftertanke, baby steps och en stor dos förlåtelse.

5. Du är inte ensam

Droger är något så fruktansvärt tabubelagt i Sverige och det gör mig tokig så jag är här för att berätta för dig att varenda jävel knarkar. Alla knarkar. Alla! En vanlig lördagsmorgon ligger typ en femtedel av alla ungdomar utslagna av AT. Du är inte ensam. It’s ok.

Som sagt: om du eller någon du känner har problem med droger och/eller alkohol, kontakta Maria Ungdom. Underbar personal. Trevliga lokaler. Skoja ganska otrevliga lokaler men fick bra hjälp där så var inte rädda för att göra ett försök.

  • Olivia Hagéus

Nu när jag är tillbaka i Stockholm och har sagt till alla jag träffar att jag ska börja blogga igen har jag tänkt dag och natt på vad jag ska skriva om. Okej kanske inte dag och natt, men ofta. Tänkte att det får bli en blandning av längre inlägg, storytime, guider ja jag vet inte riktigt. Ni får gärna kommentera med önskemål. Nu tänkte jag i alla fall prata om veckan och annat jag har på hjärnan.


Häromdagen var jag på Spalt PR för att hämta upp lite kläder som Boohoo varit vänliga nog att skicka till mig. Fick ett par otroliga boots (adlink). Och ett par sneakers (också adlink). Om ni, som jag, är studenter och varje månad behöver val som typ behöver jag verkligen äta eller kan jag köpa den där jackan istället så kan jag tipsa om att dom har 50% rea på hela utbudet. Och sånt gillar man ju.


Anyways, jag begav mig till Spalt PR i egenskap av den sällskapssjuka människa jag är för att träffa Miriam, som visade mig runt i deras showroom. Vi tog en kaffe och pratade om bloggandet. Jag berättade upprört om hur Bonnier tog ner mitt inlägg om knark för ett tag sedan på grund av att sponsorerna inte skulle gilla det och insåg, när jag pratade om det, att min kränkthet inte riktigt stod i proportion till situationen. Har tydligen inte mognat ett dugg. Hur som, det var oerhört trevligt. Vi kom så småningom in på mitt hår – på något sätt lyckas jag alltid styra samtalet dit, vilket jag inser måste vara otroligt tröttsamt för samtliga inblandade inklusive mig själv, men Miriam såg bekymrat på mig och gav både mig och samtalsämnet sin odelade uppmärksamhet. När jag färgade håret blont nu i somras tog det inte lång tid för mig att inse att jag begått ett misstag – ni som har blekt hår vet att det måste vårdas och jag är inte en vårdande person. Miriam, som själv har blont hår, tittade på mig medan jag klagade över hur torrt det var och sedan gjorde hon en liten intervention. Jag fick med mig ett helt set av produkter från Living Proof. (adlink) Har någon testat dem? Jag ska i alla fall göra det, och tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av resultaten eftersom jag VET att alla som har blekt håret går omkring med en liten liten klump av oro för ens framtida hårkvalité. Det gör i alla fall jag. Om ni har några mirakeltips får ni gärna dela med er. Men skall återkomma och berätta om de funkar bra.




Frida har varit här i en vecka. Hon ska köpa lägenhet i Stockholm så vi bokade in fem visningar varav 0 blev av. Vi var faktiskt påväg till en lägenhet i måndags, på Kungsholmen. Satte oss på bussen från Odenplan och tog en öl i väntan på att den skulle börja. Klättrade upp för backen och kom överens om att bostäder som ligger belägna på toppen av ett mindre berg borde säljas för en betydligt mindre summa. När vi väl stod utanför porten, andfådda och lätt förvirrade, insåg Frida att hon tagit fel på datum. Visningen var imorgon. Hon tittade ångestfyllt upp från mobilen.

"Det är lugnt" sa jag och menade det. "Jag hade faktiskt förväntat mig detta. Tänkte mer att det skulle visa sig vara fel adress, men fel datum är också helt rimligt"

Och så blev det med det. Vi gick och tog ett glas istället, bjöd hem en vän till henne för att laga lasagne och satt uppe till sent på natten och pratade om dödsstraff och socialdarwinism, i den ordningen.



Idag har jag återhämtat mig från förra nattens panikångestattack som varade i fyra timmar (triggad av för lite sömn, för mycket alkohol, för mycket stress osv). Mår förvånansvärt bra. Gick till studentpalatset och pluggade – ett annat tips förresten! Fucking OTROLIGT ställe, förstår inte hur jag inte vetat om det. Det är som en stor gymnasieskola med café, tysta läsesalar, matsal för att värma medtagen mat och sittplatser längst korridorerna. Högt i tak. Fina miljöer. Och kostar bara 25 kronor för ett kort som räcker för terminen. Du måste vara student på SU egentligen, men alla är välkomna i mån av plats (vilket det finns. Frida fick komma in och hon pluggar på Lund). Och det absolut bästa är ju att det är öppet till 22.30 på vardagar <3 Så dit borde ni gå.


Nu har jag väl ändå babblat färdigt tycker jag. Vi hörs snart, puss och kram mina fina



  • Olivia Hagéus

Jag har nog missat att skriva om att Bli kvar har getts ut som ljudbok. Hur knäppt är inte det egentligen. Har fått en del kommentarer från er som lyssnat och blir, såklart, alltid lika varmt i hjärtat.



Har en lite komplicerad relation till min bok. Å ena sidan hatar jag den: det är som en ständig påminnelse om hur jag skrev förut, hur mycket bättre jag skulle kunnat formulera mig, hur ängslig jag var och hur naiv jag var i skrivandet. Å andra sidan är det mitt lilla barn, den artonåriga Olivia inkapslad och inbunden, och jag fascineras över hur otroligt rent jag skrev; hur nära jag var mina känslor, att jag liksom hade en direktlinje till det emotionella.


Så jag undviker själv att läsa den, men jag älskar när andra gör det och när dom gillar den. Ni som har Storytel eller Bookbeat kan lyssna på den här och här. Den är väldigt kort, bara 2-3 timmar. Och juste, om ni vill köpa den fysiska boken hittar ni den här.


Här är två utdrag:

Det här skrev jag om Niklas. Vi är forfarande vänner haha. Vi hade en kort och förvirrande relation med e x t r e m t mycket tjafs. Gud vad vi bråkade. En gång försökte han porta mig från backstage på modeveckan (han är modell) och jag blev RASANDE. Lyckades givetvis få komma backstage ändå, den stackars stammande assistenten tog ett steg åt sidan så fort han såg min blick men gud vad sur jag var. En annan gång fick han låna min mobil under modeveckan i Paris, och sedan svarade han inte på hela helgen. Till slut dök han upp utanför min dörr. Han hade gått för nära kanalen mitt i natten och trillat i. Min mobil såg jag ju aldrig igen.

<3 Lilla Olivia. Jag var verkligen så himla ledsen, kändes som om jag gick sönder hela tiden. Det var precis så jävla pissjobbigt att bli dumpad som jag skrev här.