Olivia Hagéus

  • Olivia Hagéus

Måndag. Haft en kul helg - i lördags var jag och Axel ute och gick i Soho och hamnade på en liten italiensk restaurang där vi åt middag. Otroligt billigt var det, men så var maten och servicen också katastrofal. Well well. Man kan inte förvänta sig så mycket för 80 kr.


Vi gick förbi Liberty, ner mot Carnaby Street. Folk samlas ute i klungor och har mini-fester på gatorna när barerna stänger vid 10. Ungefär det man förväntade sig av utegångsförbudet: folk går ut tidigare, och alla är ute vid exakt samma tidpunkt istället för att komma i vågor. Happy hour är numera från 3 pm till 6 pm. Folk dricker med en beslutsamhet och en målmedvetenhet som bara kan innebära katastrof eller alkoholförgiftning eller båda.


Anyways. Vi 'fönstershoppade' (oj vad jag hatar det ordet) och jag tänkte att snart är det min födelsedag, då kanske jag ska önska mig något. Något dyrt som 'man kan ha länge'. Kanske en kappa: jag hittade den här (adlink) för ett tag sedan och tyckte att den var perfekt. Precis en sådan kappa som man behåller i hundra år eller i alla fall tio. Eller ett par stövlar, som dessa (adlink igen). Ni vet, vuxengrejer. Saker som ger ut en jag-stryker-mina-skjortor-vibe. Jag har då aldrig strukit en skjorta i hela mitt liv, men jag skulle inte ha något emot att bli en sådan som gör sånt.


Hur som, helgen. Vi åt som sagt en högst billig och högst medelmåttig middag innan vi gick upp till honom. Hans flatmate kom tillbaka med ett par av sina kompisar och sa att de bjudit över ett gäng. Jag gick in i Axels rum för att sminka till mig och helt plötsligt stiger ljudvolymen därute i vardagsrummet. När jag kommer ut igen står ett trettiotal människor runt soffbordet, med kappor på och med händerna utrsträcka mot varandra i hälsningar. Det är ett enda stort utbytande av namn på tre olika språk. Jag gömmer mig i rummet igen och kommer inte ut förrän jag är färdigfixad.


Visar sig att grannen några dörrar bort i korridoren är student, och fyller år, och ska ha fest. Vi är för många för att hänga allihop i en lägenhet, så resten av kvällen springer vi mellan båda. Med vodkaflaskor och utblandingar och i bara strumplästen stöter vi in i folk påväg ner i korridoren, folk som ska åt ena eller andra hållet, och snart är allt en enda röra av borttappade väskor, vinglas som flyttats runt ett varv för mycket och mobiler som kopplas upp till fel högtalare. Det var en bra kväll. En väldigt bra kväll.





  • Olivia Hagéus

Jag kliver av vid Shepherds Bush station. Det är typiskt London-väder idag: grå himmel, lätt duggregn. När jag bodde här första tiden gladdes jag åt att det åtminstone aldrig blev sådär iskallt utomhus som det blir i Sverige på vintern, ni vet, när man går ut genom dörren och kroppen ställer in så på överlevnadsläge. Men efter ett tag började jag istället förundras, och sedan förfäras, över gråheten som lägger sig som ett lock över stan: det är alltid samma typ av grå, oavsett om klockan är fem på morgonen eller fem på eftermiddag. Samma milda, färglösa ljus. Ett vakuum, ett slags evigt mittemellan: aldrig riktigt ljust, aldrig riktigt mörkt.



Bush Theatre, där jag brukar sitta och plugga om dagarna, öppnar numera vid 14 på eftermiddagn. Stod utanför grindarna klockan 13.49 och väntade in personalen. Två luggslitna män stod precis utanför porten med stora högtalare och spelar live-musik. Jag stannar till, precis som en del andra förbipasserande, och lyssnar på deras reggae. En kille i någon slags neongrön byggväst börjar dansa. Jag undrar om han är i tjänst: vid ett tillfälle ser jag honom fiska upp en liten vodkaflaska ur fickan och ta en klunk. En kvinna med käpp börjar veva med armarna. En mamma med fyra kassar i ena handen och en fyraåring i den andra stannar och hennes trötta ansikte mjukar.


Grindarna slogs upp och jag gick in. Satte mig vid mitt vanliga bord. Beställde in en grönsakssoppa för fyrtio kronor för att värma mig. Ni ser ovan! Om du är student i London kan jag varmt rekommendera detta ställe. Extremt billigt och nice personal. Och nu sitter jag här, och ska fortsätta med mitt lilla arbete.


Ville bara dela med mig av den lilla skärvan.

  • Olivia Hagéus

När jag flyttade in i mitt rum hade jag ingen aning om att min landlady, en excentrisk dam i 70-årsåldern, skulle flytta iväg till Thailand över vintern. ”I’ll see you in April, love!” sa hon och lämnade mig ensam i ett fyravåningshus från helvetet.

Jag har skrivit tidigare om hur huset har en själ. Behöver nog inte upprepa mig på den fronten, men som sagt så tog det mig ett tag att bli vän med väggarna, innan porträtten slutade ge mig fientliga blickar.

Jag gjorde mig hemmastadd, köpte värmeljus och filtar (så som man gör).

”Det här blir bra” sa jag muntert. Jag var glad över att ha stannat, kände mig stark på något sätt – klart jag skulle bo i London. Ensam! Stor tjej nu. Fast besluten om att stanna i alla fall till sommaren började jag settle in och allt gick utmärkt fram till ungefär mitten av januari då värmen plötsligt stängdes av.

För er som inte har bott i London kommer här den första insikten man snabbt måste ta in: trots att vädret knappast förändrats sedan staden byggdes är nästan inga fönster byggda för kylan. Det är liksom inte tal om att gå omkring halvt avklädd inomhus, som man kan göra i Sverige; det blir snabbt iskallt, och du måste själv oftast stå för elräkningarna, så ibland får man helt enkelt välja om man vill äta mat eller inte frysa ihjäl för månaden. Och när jag menar att det blir kallt så menar jag fucking Arktiskt - kylan tränger sig in i märgen på en och försvinner inte, inte ens under täckena, inte efter en varm dusch, ingenting. Konstant där. Det första du bör göra när du flyttar till London är att investera i en redig värmefilt.

I ett mail skrev min landlady att någon skulle komma och titta på elementen om sisådär tre veckor. Jag stirrade misstroget på mailet. Tre veckor?

Sov med dubbla duntäcken och höll ändå på att gå under av kylan. Ungefär en vecka in listade jag ut att om jag tog in vattenkokaren i mitt rum och öppnade locket så fortsatte vattnet att koka utan att själva kokaren stängdes av.

Och så kom det sig att jag, de resterande två veckorna utan värme, levde i en mindre ångbastu med vattenkokaren ständigt igång. Höll händerna över det kokande vattnet som om det vara en brasa. Fönstren i mitt rum var konstant immiga, gardinerna var fuktiga – men jag var varm.

Jag kände mig segerviss. Satt där i sängen i mitt minimala, knarriga rum med lutande golv och handfat vid fotändan av sängen (?) och kisade genom ångan från vattenkokaren och tänkte mig tar ni inte så lätt. Bättre kan ni.


Här har vi mitt rum. Ser ni vattenkokaren under nattygsbordet? Lifesaver.

Sedan kom nästa problem och det var ju såklart vänner. Jag pluggade distans. Jag hade flyttat till stan med en pojkvän som det tog slut med. Kände ingen. Ingen!

Jag har alltid varit omgiven av vänner, varit en del av ett sammanhang, så jag visste liksom inte hur svårt det var att faktiskt skaffa nya. Folk hade alltid bara varit där. Men nu, nu var jag tvungen att aktivt gå ut och leta upp människor?

Jag satt i sängen med halsduken virad om axlarna och huden droppande av kondens och funderade. Var hittar jag vänner?

Jag googlade. Hamnade på något slags community-nätverk för pensionärer. Undrade om jag kunde chilla där som volontär. Dricka kaffe med 80-åringar. Ändå mysigt?

Smällde ihop laptopen.

”Skärp dig” sa jag. ”Börjar jag inte bli lite knäpp nu?”

Porträtten nickade.

”Visste det” muttrade jag.

Jag började gå ut ensam. Satt på pubar och läste, åt middag, tog en öl, skrev, tittade på folk. Jag har alltid älskat att gå ut själv. Redan som 16-åring i Paris gick jag på Vivaldi-konserter live och grät till olika klassiska stycken innan jag satte mig på en restaurang och åt middag och läste en bok. Så jag började göra samma sak i London, och upptäckte på så sätt staden ensam om kvällarna. Det ska jag säga, jag har träffat så många mäkrliga, fantastiska männiksor. En av dem var en äldre man, säkert 70 - George kan vi kalla honom - som såg mig sitta och läsa på en pub nära mig.

"You must be fun at parties" ropade han från andra sidan baren.

Jag tittade upp. Han satt med ett gäng killar i alla åldrar och med olika, distinkta utseenden; vissa långhåriga och utmärglade, andra med tjockt glansigt hår, klädda i dyra skjortor och tjocka glasögon.

Vi hände det gänget den kvällen och en annan gång stötte jag på dem igen och vi gick hem till honom och drack vin. När jag steg in genom dörren tills hans lägenhet för första gången kunde jag inte låta bli att dra efter andan. "Du vänjer dig" sa den långhåriga och sparkade av skorna

"Det är inte så illa som det ser ut" sa George.

Den långhåriga skrattade: "Det är precis så illa som det ser ut, gubbe"

Varenda yta, vartenda hörn, varje bord och stol och hylla var fullkomligt överbelamrade av saker. Böcker, skivor – vinylskivor, det måste ha varit hundratals – filmer, tavlor. Det var som om hela British library och British museum hade tömt sitt lager i hans vardagsrum.

"Jag kan inte skiljas från saker" sa han enkelt och så var det inte mer med det.

"Får jag ta en bild?" frågade jag.

Han skrattade: "Du frågar så mycket. Kör på" Jag tog en bild. Killen med tjocka glasögon tog telefonen ifrån mig:

"Ställ dig där, så tar jag en på dig".

Vad olycklig jag ser ut. Det var jag inte - inte just då.


Vi var vänner ett tag. Satt många kvällar hemma hos honom i hans lägenhet och drack vin med hans kompisar från stammisbaren. Han bjöd ofta på rattatouille. Ibland kom hans inneboende upp från källaren och sa hej. Hon var en mager, polsk kvinna som stirrade på mig med en sådan bottenlös indifferens att jag var övertygad om hon var stenhög på morfin.

De kvällarna hos honom, eller på den baren, samlades alla i olika åldrar, från olika bakgrunder, med olika åsikter, av den enda anledningen att vi kunde vara ensamma tillsammans. Vi hade inte varandras nummer. Vi bestämde oss aldrig för att ses. Vi gick bara till baren och väntade in varandra. Förr eller senare kom någon inramlades, och då delade man en öl och pratade om allt möjligt. Det var dock aldrig småprat – man kastades direkt in i de märkligaste, hetsigaste diskussionerna – Vietnam, Brexit, transfobi, skönhet.

I ett par timmar om nätterna, när rimliga människor låg i sängen och drack te eller kröp ihop bredvid sin partner, så satt vi och slog ihjäl det värsta av ensamheten tillsammans. Vi visste att det var det enda som band oss samman. Vi hade varandra för att vi var livrädda för tystnaden.

Myckel väl så slutade glasögonen en dag dyka upp. "Var är Daniel?" frågade jag. "Han har träffat en kille" sa George.

Vi vinkade av honom med en slags melakolisk glädje – glada över att han inte längre behövde döva ensamheten, utan kunde ägna nattens timmar åt att krypa ihop bredvid honom.


Till slut träffade jag ändå Frida och Joanna, genom bloggen – båda hörde av sig och när vi väl började prata insåg vi att vi bodde i samma kvarter. Kände mig som barnen i bullerbyn när jag sprang mellan dem båda, knackade på fönster, handlade mat tillsammans. Utan dem vet jag inte riktigt hur jag skulle pallat, för vid den tiden höll jag också på att bli galen av huset.

Den historien involverar en mus och den tar vi en annan gång.